believeindreamsforever.blogg.se

Jag föll nerför en klippa. Långt nedanför mig syntes vassa stenar. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Bilderna hoppade mellan min fosterfamilj, mina riktiga föräldrar och Eric. Bilderna började blandas ihop och snart såg jag bara ett virvel av olika färger. Marken närmade sig snabbt och jag kunde bara tänka på den oändliga smärtan som snart skulle lemlästa min kropp. Mina föräldrars bilder dök upp igen och det var det sista jag såg innan allt svartnade...

Jag vaknade flämtande och kallsvettig. Lakanen var alldeles dyngsyra. Det var bara en mardröm, intalade jag mig själv. Bara en mardröm,bara en mardröm,bara en mar... Jag hoppade ur sängen och tog min mobil från nattduksbordet. Inget meddelande eller samtal. Irriterat slängde jag ifrån mig mobilen på sängen och gick fram till garderoben. Fortfarande irriterad slängde jag på mig ett par bleka jeans och en slapp t-shirt. Jag sprang ut till toaletten och tog fram sminkväskan. Jag tog bara på mig lite mascara och läppglans. Det var ju trots allt bara en vanlig skoldag. När jag var klar rusade jag in i mitt rum och hämtade mobilen innan jag rusade ner för trappan och in i köket. Min fosterfamilj satt redan vid bordet och åt. Jag slängde en blick på klockan och såg att den redan var åtta. Åh fan jag skulle komma försent. Jag slet åt mig ett äpple och rusade ut ur huset med ett snabbt ”Hejdå.” Jag tog cykeln eftersom det åtminstone skulle gå lite fortare. Jag cyklade som en galning hela vägen så när jag tillslut var framme vid skolan var jag helt röd i hela ansiktet. Jag rusade in i skolan och fram till mitt skåp där jag snabbt slängde in väskan och jackan och tog fram böckerna som behövdes till första lektionen. Sen rusade jag så fort jag kunde till mattesalen. Dörren var öppen så dom hade inte börjat än. Lättad gick jag in i klassrummet och så fort jag sjunkit ner på en stol kom vår mattelärare in och inledde lektionen med ett snabbt ”God morgon allihopa.”

Lektionerna segade sig fram hela förmiddgaen och när det äntligen var dags för lunch var jag alldeles utmattad. Jag gick in i matsalen själv med min väska på axeln. När jag hade hämtat mat såg jag mig om efter en plats att sitta på. Nästan alla borden var redan upptagna. Jag valde ett bord i bortre änden av matsalen som bara var halvfullt. Jag satte mig i ena änden och började äta. Under tiden betraktade jag tyst dom andra som satt vid bordet. Det var några tjejer från min klass ( Jessica, Lizzie och Elina, dom brukade alltid reta mig). Sen var det några killar från en annan klass också. Dom pratade högljutt med varandra och kollade inte på mig vilket jag var tacksam för. Men just som jag satt och betraktade dom tittade en av dom upp. Det var Eric.

”Men hej Katherine!” sa han glatt.

”Hej.” sa jag tvekande och tittade på hans kompisar.

”Det här är Katherine!” sa han till sina kompisar och gjorde en gest mot mig.

”Hej!” sa dom samtidigt. Jag nickade mot dom men sa ingenting. Jag var fortfarande blyg för dom jag inte kände.

”Vi ses sen!” sa Eric och vände sig till mig igen. Sen reste han och sina kompisar sig upp och gick ut ur matsalen för att gå till nästa lektion. Jag åt snabbt upp också och skyndade sedan till nästa lektion.

Efter sista lektionen (idrott) gick jag till mitt skåp och låste in mina böcker. Sen tog jag min väska och gick ut på skolgården och fram till cykelstället. Eric hade inte kommit än så jag låste upp min cykel under tiden. Precis när jag skulle lägga ner nyckeln i väskan igen tappade jag den. Den hamnade rätt i en vattenpöl. Jag suckade och böjde mig ner för att ta upp den men en annan hand hann före. Jag förväntade mig att få se Eric men när jag tittade upp såg jag en pojke jag inte hade sett förut. Han hade ljust stripigt hår, som man inte såg så mycket av eftersom han hade en svart gubbkeps på huvudet. Han hade på sig ett par svarta jeans och en grå regnjacka. Han log och sträckte fram handen där min nyckel låg. Jag tog den utan att säga nåt. Men han drog inte tillbaka handen som jag hade förväntat mig utan sträckte fram den mer som om han ville hälsa. Tveksamt tog jag den.

”Hej, jag heter Ulrik Munther,” sa han. Han hade en underlig brytning när han pratade, nästan som jag.

”Jag heter Katherine Smith, får jag fråga vart du kommer ifrån?” sa jag.

”Ehm... jag kommer från Sverige. Jag är på semester.” Sverige! Jaså det var därför han hade en så konstig dialekt.

”Jag kommer också från Sverige, fast jag bor här!” sa jag på svenska. Det märktes att han blev förvånad för han spärrade upp ögonen när jag tilltalade honom på svenska.

”Förvånad?” frågade jag.

”Lite, kul att träffa nån som är från samma land som man själv. Men du jag måste gå nu.”

”Aha okej men kommer vi ses nån mer gång?”

”Jag vet inte.” sa han. ”Ta mitt nummer iallafall.” Han skrev ner ett nummer på en pappersbit och gav det till mig.

”Tack jag messar dig senare,” sa jag.

”Gör så. Ses!”

”Oki ses.” Han vände sig om och gick över skolgården med snabba steg. Så snart han kommit utom synhåll kom Eric.

”Hej!” sa jag.

”Hej, hej! Ska vi gå?”

”Japp!” Jag tog cykeln och vi promenerade från skolgården på varsin sida av cykeln.