believeindreamsforever.blogg.se

Katherines perspektiv

Hans hand var varm, som om han hade haft den i vantar hela tiden, men egentligen hade han varken vantar eller halsduk på sig även om det var högst 13 grader. Jag ryckte till när jag kände hans hand i min men släppte den inte. Det var skönt att hålla någon i handen efter 7 år utan familj och inte särskilt många vänner. Men jag undrade hur det skulle gå. Jag menar vi träffades för första gången igår.

”Vill du följa med till mitt hotell?” frågade Ulrik plötsligt.

”Jag vet inte, mina fosterföräldrar kommer bli arga.” svarade jag. ”Dom är inte särskilt förtjusta i mig.” Jag försökte le men ansiktet fastnade i en stel grimas. Men Ulrik tog ingen notis om det utan såg själv allvarlig ut.

”Varför?” frågade han.

”Jag vet inte. Dom har liksom aldrig tyckt om mig.” Jag märkte att vi hade stannat vid skolgården.

”Asså du behöver inte svara om det är känsligt, men hur blev du föräldralös?” Jag ryckte till av den plötsliga frågan och stirrade på mina fötter.

”Du behöver verkligen inte svara, det är bara jag som är nyfiken.” sa han förskräckt över min tystnad.

”Jodå, ge mig en minut bara.” Jag harklade mig och sen rätade jag upp mig så att såg på Ulrik.

”Vi kan väl sätta oss på bänken där borta, så ska jag berätta.” Han nickade och vi gick hand i hand bort och satte oss på bänken. Ulrik tog nu min hand i båda sina och kollade på mig med uppriktiga blågröna ögon. Hans ögon. Hans underbara, ögon. Dom finaste på hela jorden. Det tog ett tag innan jag kunde börja berätta.

”Det var en kväll år 2007,” började jag. ”Närmare bestämt den 7 oktober, på min födelsedag. Det var mörkt och kallt. Man fick ha ylletröja när man skulle gå ut. Mamma, pappa och jag hade nyss kommit hem från några släktingar nerifrån Trelleborg. Vi hade satt oss i vardagsrummet och skulle läsa en bok pappa hade köpt på vägen hem. Jag minns inte vad den hette men att den var full av äventyr. Vi hade läst halva boken och det var kolmörkt ute, när det ringde på dörren. Mamma gick och öppnade och vi satt och vänatde på att hon skulle komma tillbaka så att vi kunde fortsätta läsa. Men hon kom aldrig tillbaka utan istället hörde vi bara ett fasansfullt skrik som ekade genom huset. Pappa ropade på henne men vi fick inget svar. Då sprang han istället ut i hallen och lämnade mig ensam. Jag hörde honom vråla, Han svor och han skrek och han grät. Jag gick ut i hallen där pappa var och fick se pappa ligga böjd över mamma. Hon var likblek och det blödde från ett sår i hennes huvud. Hon rörde sig inte. I dörröppningen stod tre män i halloween-masker. Man såg inte deras ansikten på grund av maskerna. Dom hade långa svarta jackor och pistoler i händerna. Dom riktade pistolspiporna mot pappa. En av dom sköt. Pappa sjönk ihop över mamma och rörde sig inte. Jag skrek men dom slog till mig så att jag tappade medvetandet. När jag vaknade var jag på ett sjukhus i Stockholm. Jag hade inga skador och fick veta att mina föräldrar hade mördats. På något konstigt sätt hade mördarna låtit mig leva. Men dom hade tagit alla värdesaker i vårt hus men inte rört mitt rum. Sen fick jag veta att jag skulle bo hos en fosterfamilj och sedan sju år tillbaka har jag bott med Helen och Mike här i Forks.” Jag slutade berätta och märkte att tårarna rann nerför mina kinder. Jag kollade på Ulrik och såg att han också grät. Hans ögon var rödkantade och fulla med medlidande. Jag sträckte fram en hand och torkade bort tårarna från hans kinder. Han gjorde likadant med mina. Sen sträckte han ut armarna och jag slog armarna om halsen på honom. Jag pressade in ansiktet mot hans jacka och började gråta igen. Tårarna bokstavligt talat strömmade nerför mina kinder. Vi satt där en lång stund och bara klamrade oss fast vid varandra. Bakom oss gick solen precis ner bakom horisonten. Jag ville bara pausa tiden och aldrig sätta på den igen.