believeindreamsforever.blogg.se

 ”Ulrik, jag kan förklara jag lovar!” sa jag panikslaget. Han tittade på mig med höjda ögonbryn.

”Jaså? Jag skulle mycket gärna vilja höra en förklaring!”

”Jo... det är såhär... jag.... jag....” rösten brast och tårarna började rinna nerför kinderna. Jag sprang in i sovrummet och slängde mig på sängen med huvudet nerborrat i kudden. Kudden vart alldeles genomblöt av mina tårar. Läpparna smakade salt och mascaran har runnit ut. Jag kände hur madrassen sjönk ner bredvid mig. Men Ulrik varken strök mig över håret eller la armen om mig. När jag till slut tittade upp så satt han bara där och stirrade tomt på väggen framför sig. Tårarna rann sakta nerför hans kinder. Jag satte mig upp och la handen på hans arm. Han skakade bort den och tittade på mig sårat.

”Varför?” frågade han svagt och vände huvudet mot mig.

”Jag vet faktiskt inte.” sa jag sannesenligt. ”Kanske för att jag behövde nån som tröstade mig och Eric fanns där!”

”Så du känner inget för honom?” Jag kunde inte svara. Visste inte vad jag skulle säga. För jag visste ju inte vad jag kände för honom så jag förblev tyst. Ulrik märkte detta och hans ögon blev mörka.

”Så länge du inte kan förklara så flyttar jag hem till mamma igen!” Han reste sig upp och började plocka ihop sina saker. Inte särskilt mycket att plocka ihop. När han var klar så gick han ut i trapphuset. Där ute vände han sig om och för en sekund såg det ut som om han skulle säga nåt. Men han ändrade sig och gav mig en sista sårad blick innan han försvann nerför trapporna och jag hörde dörren slås igen efter honom. Jag sprang in i lägenheten och kastade mig på sängen igen. För andra gången på loppet av några timmar så grät jag. Jag hade just förlorat den jag älskade mest av allt i hela världen på grund av ett enda dumt misstag.

Nån vecka senare

Jag hade inte hört nåt från Ulrik. Och varför skulle jag göra det? Jag hade sårat honom. Mycket. Varför skulle han vilja prata med mig? Om nån skulle säga förlåt så var det jag. Jag hade kommit fram till vad jag kände för Eric också. Kanske dags att han fick veta hur jag mådde. I en vecka hade jag nu isolerat mig från omvärlden. Levt på glass och mjölk. Men nu måste jag berätta för Ulrik hur det ligger till. Han har rätt att få veta.

Jag tog fram datan och loggade in på mejlen. Jag klickade på ”Nytt” och började skriva. När jag var klar läste jag igenom det och flyttade pilen till skicka. Jag tvekade. Skulle jag skicka? Fingret darrade till och tryckte ner knappen. Inom några sekunder så kom det upp: ”Meddelandet har skickats.”

Okej... jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen. Nu var det bara att vänta och hoppas.

Ulriks perspektiv

Jag satt vid datan och kollade runt lite på internet. Kanske borde kolla mejlen, var sjukt länge sen! Jag logga in och såg till min förvåning att jag inte hade fått många mejl alls. Endast några från facebook och ett från... Katherine. Toppen! Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli sämre än den redan var. Jag var på ganska dåligt humör. Anledningen till det var att jag hade vart i studion och övat några låtar. Men varje gång jag började sjunga så tänkte jag på Kate och jag tappade texten. Så jag hade gått hem, missnöjd och satt mig framför datorn. Tyvärr hade jag träffat några tjejer på stan på hemvägen också. Jag älskar att träffa mina fans men just idag var en dålig dag.

Jag återvände till verkligheten och klickade på öppna. Spänt stirrade jag på skrämen och väntade på att datorn skulle ladda upp mejlet. 97 % , 98% , 99 %. Nästan klart.

Vad stod det...? 

Kommentera! :)