Kapitel 7. Travel plans
Nästa morgon vaknade jag med Ulriks arm runt mig. Jag var tvungen att tänka efter var jag faktiskt var för någonstans. Även om det var ganska uppenbart eftersom jag sov på Ulriks arm. Men då slog det mig. Fan! Helen och Mike skulle döda mig eftersom jag inte hade sagt vart jag var. Jag hoppade upp ur sängen och råkade väcka Ulrik också. Lyckat!
”Vart ska du?” Jag tänkte efter en bra stund innan jag svarade. Om jag gick hem skulle jag garanterat få utegångsförbud och då skulle jag inte få följa med Ulrik till Sverige. Men om jag stannade skulle jag få följa med till Sverige utan nåt att ta med mig plus att jag skulle få ta emot utskällningen när jag kom hem iallafall.
”Ehm... jag stannar. Men skulle jag följa med dig till Sverige?” sa jag.
”Om du vill, så självklart!” sa han upphetsat.
”Självklart vill jag dit med dig din dummer!” sa jag glatt. Jag hoppade på honom och började slå honom med en kudde. Det slutade med kuddkrig. Efter en stund var vi båda två helt röda i ansiktet och låg bara på sängen och flämtade.
”Men du det finns ett problem om jag följer med dig till Sverige.” sa jag plötsligt.
”Jasså vadå?” frågade han ointresserat.
”Jag kan inte gå hem innan.”
”Varför då?” sa han och vände sig mot mig.
”Jo för då kommer dom att döda mig för att jag inte talade om vart jag var inatt.” Jag log när jag tänkte tillbaka på kvällen innan. När Ulrik för första gången hade kysst mig och sagt att han älskade mig.
”Men då får du helt enkelt åka utan att säga till dom så får vi köpa kläder i Sverige sen. Jag betalar!” sa han.
”Ååh du är bäst!” skrek jag och kysste honom på munnen. Jag kände hur han log mot mina läppar.
”Nej du är.” sa han när jag avbröt kyssen. ”Ska vi göra frukost?” Jag nickade och gick ut i köket. Jag satte igång med att göra pannkakor. Efter en stund kom Ulrik ut i köket. Han lade händerna på min midja och kysste min hals. Jag log och ställde fram pannkakorna på bordet. Jag satte mig på en stol och Ulrik satte sig mitt emot mig.
”Bon appétit!” sa jag och log. Efter frukosten kom Ulrik med en överaskande nyhet.
”Du vi åker idag istället, om det är okej?”
”Visst, när går planet?”
”Om en timme, så vi måste åka nu eftersom det tar ett tag att ta sig till flygplatsen.”
”Okej!” Men plötsligt slog det mig!
”Ulrik, jag har ju inget pass!” sa jag panikslaget.
så där har ni kapitel 7. :)
Kommentera 6+ kommentarer <3
facebook!
Kapitel 6. Turn the tide.
Efter en väldigt lång stund så släppte vi äntligen varandra. Men jag ville inte, jag klamrade mig fast vid Ulrik. Han lossade försiktigt mina armar från sin hals och tog min hand igen.
”Du, jag åker tillbaka till Sverige om två dar,” sa han. Åh nej! Skulle han lämna mig nu också? ”Så jag tänkte fråga om du vill följa med?”
”Jag vill följa med dig nu!” snyftade jag. ”Jag vill inte tillbaka till Helen och Mike idag!” Han nickade och ställde sig upp. Sen räckte han fram sin hand igen och jag tog den. Vi började gå in mot stan igen.
Efter ungefär 20 minuter kom vi fram till ett höghus i mitten av stan. Det var ett gammalt 1800-talshus som ägdes av en gammal kärring. Hon hyrde ut lägenheterna i det. Ulrik bodde tydligen i en av dom.
”Kom!” sa han och drog med mig in genom porten. Vi gick uppför tre trappor och Ulrik stannade utanför en lägenhet på tredje våningen. Han låste upp dörrren och drog med mig in. Det var en liten tvåa. Ett vardagsrum och ett sovrum med dubbelsäng, ett litet kök och en tolaett. Jag tog av mig skorna och jackan. Sen gick jag igenom alla rummen i lägenheten .Vardagsrummet var störst. Det var målat i vitt och det blev väldigt mysigt där inne för nån hade hängt lila och orangea gardiner i fönstrerna. Sen var det sovrummet. Man fick inte plats med så mycket i det för det stod en stor dubbelsäng i det. Det enda som rymdes var en liten garderob. Köket var gulmålat och gammalmodigt. Jag älskade det direkt. Och toaletten såg ut som dom flesta gör. En tolaett, en dusch och ett handfat.
”Vad tycker du?” frågade Ulrik.
”Jag älskar det!” sa jag andlöst. Sen kunde jag inte låta bli att gäspa. Men det var inte så konstigt för klockan var över elva på kvällen.
”Är du trött?” sa Ulrik. Jag nickade bara. ”Okej, men om du tar sängen kan jag ta en madrass.” Han tittade frågande på mig.
”Men kan inte du sova med mig?” gnällde jag. ”Det är ju ändå en dubbelsäng.
”Okej då!” sa han och skrattade. Sen tittade han på mina kläder. ”Ehm... vill du låna nåt av mig eller, för det där ser inte så skönt ut att sova i?” Jag hann inte svara innan han hade tagit fram en slapp t-shirt som räckte mig till knäna. Han räckte den till mig. ”Du kan byta om i sovrummet så tar jag toaletten. Säg till när du är klar” Jag nickade och gick in i sovrummet och drog igen dörren bakom mig. Sen drog jag av mig mina egna kläder och tog på mig Ulriks t-shirt. Den var jätteskön och jag vart genast förälskad i den.
”Är du klar?” hördes Ulriks röst från andra sidan dörren.
”Mm...” svarade jag. Dörren öppnades och Ulrik kom in. Han hade på sig ett par svarta fotbollsshorts men inget på överkroppen.
”Okej ska vi sova då?” frågade jag. Han nickade och la sig ner i sängen. Jag la mig bredvid honom. Han tog min hand och flätade ihop mina fingrar med sina. Sen lutade han sig fram och tryckte sina mjuka läppar mot mina. Jag kysste honom tillbaka och flätade in fingrarna i hans hår. Han kysste mig intensivare och jag tryckte mig mot honom. Han avbröt kyssen efter en stund och kollade mig rakt i ögonen.
”Kate, jag tror jag älskar dig...!”
Så det var dom 6 första kapitlena. :) Kommentera nu så lägger jag upp kapitel 7 så fort jag fått 6 kommentarer :) <3
Kapitel 5. Won't you open up your mind?
Katherines perspektiv
Hans hand var varm, som om han hade haft den i vantar hela tiden, men egentligen hade han varken vantar eller halsduk på sig även om det var högst 13 grader. Jag ryckte till när jag kände hans hand i min men släppte den inte. Det var skönt att hålla någon i handen efter 7 år utan familj och inte särskilt många vänner. Men jag undrade hur det skulle gå. Jag menar vi träffades för första gången igår.
”Vill du följa med till mitt hotell?” frågade Ulrik plötsligt.
”Jag vet inte, mina fosterföräldrar kommer bli arga.” svarade jag. ”Dom är inte särskilt förtjusta i mig.” Jag försökte le men ansiktet fastnade i en stel grimas. Men Ulrik tog ingen notis om det utan såg själv allvarlig ut.
”Varför?” frågade han.
”Jag vet inte. Dom har liksom aldrig tyckt om mig.” Jag märkte att vi hade stannat vid skolgården.
”Asså du behöver inte svara om det är känsligt, men hur blev du föräldralös?” Jag ryckte till av den plötsliga frågan och stirrade på mina fötter.
”Du behöver verkligen inte svara, det är bara jag som är nyfiken.” sa han förskräckt över min tystnad.
”Jodå, ge mig en minut bara.” Jag harklade mig och sen rätade jag upp mig så att såg på Ulrik.
”Vi kan väl sätta oss på bänken där borta, så ska jag berätta.” Han nickade och vi gick hand i hand bort och satte oss på bänken. Ulrik tog nu min hand i båda sina och kollade på mig med uppriktiga blågröna ögon. Hans ögon. Hans underbara, ögon. Dom finaste på hela jorden. Det tog ett tag innan jag kunde börja berätta.
”Det var en kväll år 2007,” började jag. ”Närmare bestämt den 7 oktober, på min födelsedag. Det var mörkt och kallt. Man fick ha ylletröja när man skulle gå ut. Mamma, pappa och jag hade nyss kommit hem från några släktingar nerifrån Trelleborg. Vi hade satt oss i vardagsrummet och skulle läsa en bok pappa hade köpt på vägen hem. Jag minns inte vad den hette men att den var full av äventyr. Vi hade läst halva boken och det var kolmörkt ute, när det ringde på dörren. Mamma gick och öppnade och vi satt och vänatde på att hon skulle komma tillbaka så att vi kunde fortsätta läsa. Men hon kom aldrig tillbaka utan istället hörde vi bara ett fasansfullt skrik som ekade genom huset. Pappa ropade på henne men vi fick inget svar. Då sprang han istället ut i hallen och lämnade mig ensam. Jag hörde honom vråla, Han svor och han skrek och han grät. Jag gick ut i hallen där pappa var och fick se pappa ligga böjd över mamma. Hon var likblek och det blödde från ett sår i hennes huvud. Hon rörde sig inte. I dörröppningen stod tre män i halloween-masker. Man såg inte deras ansikten på grund av maskerna. Dom hade långa svarta jackor och pistoler i händerna. Dom riktade pistolspiporna mot pappa. En av dom sköt. Pappa sjönk ihop över mamma och rörde sig inte. Jag skrek men dom slog till mig så att jag tappade medvetandet. När jag vaknade var jag på ett sjukhus i Stockholm. Jag hade inga skador och fick veta att mina föräldrar hade mördats. På något konstigt sätt hade mördarna låtit mig leva. Men dom hade tagit alla värdesaker i vårt hus men inte rört mitt rum. Sen fick jag veta att jag skulle bo hos en fosterfamilj och sedan sju år tillbaka har jag bott med Helen och Mike här i Forks.” Jag slutade berätta och märkte att tårarna rann nerför mina kinder. Jag kollade på Ulrik och såg att han också grät. Hans ögon var rödkantade och fulla med medlidande. Jag sträckte fram en hand och torkade bort tårarna från hans kinder. Han gjorde likadant med mina. Sen sträckte han ut armarna och jag slog armarna om halsen på honom. Jag pressade in ansiktet mot hans jacka och började gråta igen. Tårarna bokstavligt talat strömmade nerför mina kinder. Vi satt där en lång stund och bara klamrade oss fast vid varandra. Bakom oss gick solen precis ner bakom horisonten. Jag ville bara pausa tiden och aldrig sätta på den igen.
Kapitel 4. Take my hand and don't let go.
Nästa morgon vaknade jag av ett fruktansvärt oväsen från nedervåningen. Jag slet åt mig min morgonrock och rusade ner. Melissa hade råkat välta ner Helens favoritvas och den hade gått i bitar. Helen var rasande. Hon grälade på Mel samtidigt som hon for runt med en sopborste och sopade upp skärvorna. Mel grät. Jag gick fram till henne och lyfte upp henne i famnen. Hon slutade gråta men snyftade fortfarande. Helen tittade surt på mig.
”Håll inte på att trösta henne!” fräste Helen. ”Hon måste lära sig att vara mer försiktig!” Jag sa ingenting utan satte bara ner Mel på golvet igen. Sen gick jag utan ett ord upp på mitt rum igen. När jag kom in gick jag direkt till mobilen. Jag hade kommit på att jag skulle messa Ulrik igår men glömt att göra det. Jag hade faktiskt lite dåligt samvete. Jag messade ett snabbt sms till Ulrik. Hej vad gör du? :) /Katherine. Jag fick svar efter några minuter. Tja ingenting, vaknade precis haha :). Jaha nu hade jag lyckats väcka en person jag nyss träffat också. Oj förlåt :O. Nu svarade han snabbt istället. Det är lugnt. ;) vill du göra nåt idag eller? :). Jag svarade med en gång. Visst! Vi ses vid skolan om en timme. :). Oki doki ;) skrev han tillbaka. Okej,eftersom jag skulle träffa Ulrik om en timme var det väl lika bra att göra sig i ordning. Jag gick ut ur rummet igen och in på toaletten. Där tog jag fram sminkväskan och sminkade mig ungefär som jag gjorde igår. Lite mascara och läppglans alltså. Sen gick jag ner till köket och plockade fram smörgås och yougurt innan jag satte mig vid bordet och tog fram en tidning. Skönt att det var lördag idag iallafall. Då kunde man sova hur länge man ville. Det vill säga om jag inte skulle träffa Ulrik förstås så kunde jag ju tagit sovmorgon. Men vem kan det i ett sånt här hus? Med två småsyskon som låter 25 timmar om dygnet. Jag bläddrade vidare i tidningen men hittade inget av större intresse. När jag var klar med frukosten gick jag upp på mitt rum igen. Jag ställde mig framför spegeln och betraktade mig själv. Vad skulle jag ha på mig? Jag plockade fram lite kläder men ingenting passade. Tillslut låg nästan hela min garderob utslängd på golvet. Efter mycket dividerande med mig själv kom jag fram till att ta ett par nylonstrumpbyxor med ett par svarta shorts till och en t-shirt med tryck. Medan jag klädde på mig kastade jag en blick på klockan. Halv 10. En halvtimme kvar tills jag skulle träffa Ulrik då.
Jag stod på skolgården och väntade. Klockan var fem över tio. Han var sen. Men det förstås, egentligen brukar det ju vara jag som alltid var sen. Jag tog upp hörlurarna ur handväskan jag hade med mig. Jag satte på Stole my heart-One Direction. Jag hade kommit till ungefär halva låten när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig om och såg Ulrik komma gående. Han såg ut ungefär som han hade gjort igår. Jeans, jacka och gubbkeps. Den enda skillnaden var att nu hade han en blå keps istället för en svart.
”Ulrik!” ropade jag. Han kollade upp när han hörde mig och hans ansikte sprack upp i ett leende. Han var riktigt söt när han log.
”Hej du,” sa han och kom fram till mig. Jag stängde av musiken och la ner hörlurarna i väskan igen.
Ulriks perspektiv
”Så vad ska vi göra?” frågade hon och log mot mig. Åh jäklar! Hon var riktigt snygg när hon log.
”Ehm... jag vet inte riktigt,” sa jag tvekande. ”Vad finns det att göra?”
”Ja, vi skulle kunna gå på bio, det finns faktiskt en biograf i det här råtthålet.”
”Visst, vad ska vi se?”
”Tja det går inte så många filmer men vi skulle kunna se Journey 2 the mysterious island.” Hon tittade frågande på mig.
”Visst, den blir bra.”
”Okej, kom då.” Hon började gå i riktning mot stan och jag sprang ikapp henne så att jag kom upp jämsides med henne.
Efter bion gick vi till Mcdonalds och åt. Filmen hade varit riktigt bra faktiskt. När vi var klara började vi gå mot skolan igen. När vi hade kommit ungefär halvvägs tog jag mod till mig och fattade hennes hand...
Kapitel 3. Take my number if you want to be my friend.
Jag föll nerför en klippa. Långt nedanför mig syntes vassa stenar. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Bilderna hoppade mellan min fosterfamilj, mina riktiga föräldrar och Eric. Bilderna började blandas ihop och snart såg jag bara ett virvel av olika färger. Marken närmade sig snabbt och jag kunde bara tänka på den oändliga smärtan som snart skulle lemlästa min kropp. Mina föräldrars bilder dök upp igen och det var det sista jag såg innan allt svartnade...
Jag vaknade flämtande och kallsvettig. Lakanen var alldeles dyngsyra. Det var bara en mardröm, intalade jag mig själv. Bara en mardröm,bara en mardröm,bara en mar... Jag hoppade ur sängen och tog min mobil från nattduksbordet. Inget meddelande eller samtal. Irriterat slängde jag ifrån mig mobilen på sängen och gick fram till garderoben. Fortfarande irriterad slängde jag på mig ett par bleka jeans och en slapp t-shirt. Jag sprang ut till toaletten och tog fram sminkväskan. Jag tog bara på mig lite mascara och läppglans. Det var ju trots allt bara en vanlig skoldag. När jag var klar rusade jag in i mitt rum och hämtade mobilen innan jag rusade ner för trappan och in i köket. Min fosterfamilj satt redan vid bordet och åt. Jag slängde en blick på klockan och såg att den redan var åtta. Åh fan jag skulle komma försent. Jag slet åt mig ett äpple och rusade ut ur huset med ett snabbt ”Hejdå.” Jag tog cykeln eftersom det åtminstone skulle gå lite fortare. Jag cyklade som en galning hela vägen så när jag tillslut var framme vid skolan var jag helt röd i hela ansiktet. Jag rusade in i skolan och fram till mitt skåp där jag snabbt slängde in väskan och jackan och tog fram böckerna som behövdes till första lektionen. Sen rusade jag så fort jag kunde till mattesalen. Dörren var öppen så dom hade inte börjat än. Lättad gick jag in i klassrummet och så fort jag sjunkit ner på en stol kom vår mattelärare in och inledde lektionen med ett snabbt ”God morgon allihopa.”
Lektionerna segade sig fram hela förmiddgaen och när det äntligen var dags för lunch var jag alldeles utmattad. Jag gick in i matsalen själv med min väska på axeln. När jag hade hämtat mat såg jag mig om efter en plats att sitta på. Nästan alla borden var redan upptagna. Jag valde ett bord i bortre änden av matsalen som bara var halvfullt. Jag satte mig i ena änden och började äta. Under tiden betraktade jag tyst dom andra som satt vid bordet. Det var några tjejer från min klass ( Jessica, Lizzie och Elina, dom brukade alltid reta mig). Sen var det några killar från en annan klass också. Dom pratade högljutt med varandra och kollade inte på mig vilket jag var tacksam för. Men just som jag satt och betraktade dom tittade en av dom upp. Det var Eric.
”Men hej Katherine!” sa han glatt.
”Hej.” sa jag tvekande och tittade på hans kompisar.
”Det här är Katherine!” sa han till sina kompisar och gjorde en gest mot mig.
”Hej!” sa dom samtidigt. Jag nickade mot dom men sa ingenting. Jag var fortfarande blyg för dom jag inte kände.
”Vi ses sen!” sa Eric och vände sig till mig igen. Sen reste han och sina kompisar sig upp och gick ut ur matsalen för att gå till nästa lektion. Jag åt snabbt upp också och skyndade sedan till nästa lektion.
Efter sista lektionen (idrott) gick jag till mitt skåp och låste in mina böcker. Sen tog jag min väska och gick ut på skolgården och fram till cykelstället. Eric hade inte kommit än så jag låste upp min cykel under tiden. Precis när jag skulle lägga ner nyckeln i väskan igen tappade jag den. Den hamnade rätt i en vattenpöl. Jag suckade och böjde mig ner för att ta upp den men en annan hand hann före. Jag förväntade mig att få se Eric men när jag tittade upp såg jag en pojke jag inte hade sett förut. Han hade ljust stripigt hår, som man inte såg så mycket av eftersom han hade en svart gubbkeps på huvudet. Han hade på sig ett par svarta jeans och en grå regnjacka. Han log och sträckte fram handen där min nyckel låg. Jag tog den utan att säga nåt. Men han drog inte tillbaka handen som jag hade förväntat mig utan sträckte fram den mer som om han ville hälsa. Tveksamt tog jag den.
”Hej, jag heter Ulrik Munther,” sa han. Han hade en underlig brytning när han pratade, nästan som jag.
”Jag heter Katherine Smith, får jag fråga vart du kommer ifrån?” sa jag.
”Ehm... jag kommer från Sverige. Jag är på semester.” Sverige! Jaså det var därför han hade en så konstig dialekt.
”Jag kommer också från Sverige, fast jag bor här!” sa jag på svenska. Det märktes att han blev förvånad för han spärrade upp ögonen när jag tilltalade honom på svenska.
”Förvånad?” frågade jag.
”Lite, kul att träffa nån som är från samma land som man själv. Men du jag måste gå nu.”
”Aha okej men kommer vi ses nån mer gång?”
”Jag vet inte.” sa han. ”Ta mitt nummer iallafall.” Han skrev ner ett nummer på en pappersbit och gav det till mig.
”Tack jag messar dig senare,” sa jag.
”Gör så. Ses!”
”Oki ses.” Han vände sig om och gick över skolgården med snabba steg. Så snart han kommit utom synhåll kom Eric.
”Hej!” sa jag.
”Hej, hej! Ska vi gå?”
”Japp!” Jag tog cykeln och vi promenerade från skolgården på varsin sida av cykeln.
Kapitel 2. Surprise!
När jag kom hem ännu, blötare än jag redan var, rådde det fullt kaos i hela huset. Helen och Mike, mina fosterföräldrar, bråkade. Som vanligt. Mina plastsyskon, Melissa 4 år och Tyler 2 år, satt gråtandes på golvet och tittade på sina föräldrar. Jag snörde av mig skorna och krängde av mig jackan. Sen gick jag in i köket med brödpåsarna i händerna. Dom tystnade direkt när jag kom in i köket. Jag stannade i dörröppningen och började sen tassa på tå fram till köksbordet. Anledningen till detta var att det låg glas och porslinsskärvor över hela golvet. Jag la påsarna på köksbordet och skulle precis gå ut igen när en röst stoppade mig.
”Vart ska du gå?” frågade Mike med hård röst.
”Ehm... till mitt rum.” sa jag och pekade på taket.
”Jaha, gå då!” Jag sprang ut ur köket och uppför trappan och in i mitt rum. Jag slängde mig ner på sängen och plockade fram min mobil. Ett nytt meddelande. Hej gör du? :) /Eric. Hur fan hade han fått tag på mitt nummer!? Jag svarade snabbt. Hej! Inget hur fick du tag på mitt nummer? ;). Han svarade inte utan istället började min mobil vibrera. Okänt nummer stod det på displayen. Jag svarade tvekande.
”Hallå?”
”Hej, det är jag Eric.”
”Hej! Hur fick du tag på mitt nummer!?”
”Åh lite kontakter har man väl haha.”
”Ha-ha väldigt kul. Men ville du nåt särskilt?”
”Egentligen inte tänkte bara kolla vad du gjorde.”
”Aha okej. Jag är genomblöt så jag ska väl ta en dusch tror jag. Du då?”
”Ja, typ ingenting. Tänkte höra om du ville ses imorn efter skolan?”
”Jag antar att jag kan. Vi kan väl ses vid cykelstället?”
”Visst!”
”Okej ses.”
”Ses.”
”Klick #”
Jaha så var det bestämt.Jag skulle alltså ”va” med en kille jag precis hade träffat. Wow det doftade ju bra. Haha. För att fördriva tankarna följde jag mitt egna exempel och tog en dusch. Jag skulle precis stänga dörren till mitt rum när jag hörde en röst nerifrån.
”Stå inte och duscha så länge nästa gång för då blir det du som får betala elräkningarna.” ropade Helen surt. Jag svarade inte utan log bara stort innan jag stängde dörren och vred om nyckeln.
Kapitel 1. A rainy Sunday evening.
Regnet smattrade mot paraplyet och vinden blåste i mitt dyblöta hår. Paraplyet var inte till stor hjälp när det regnade eftersom det var flera hål i det. Vattnet forsade nerför ögonen på mig och jag kunde nätt och jämt se gatan framför mig. Jag tittade upp för att se vart jag var och sänkte snabbt huvudet igen. Det lilla jag hunnit se när jag lyfte huvudet var tillräckligt mycket för att jag skulle veta vart jag var. Ett torg nästan folktomt, en blomsteraffär och en fontän i mitten av torget. Men inget av det intresserade mig. Det var till bageriet ungefär hundra meter ifrån som jag var på väg. Jag ökade stegen och stannade utanför dörren och fällde ner paraplyet. Jag ställde det mot väggen bredvid dörren och gick in genom den bruna dörren med mässingshandtag. Värmen slog emot mig när jag öppnade dörren. Det var en inbjudande värme blandat med en doft av eld, nybakt bröd och eucalyptus. Det var inte mycket folk i bageriet. Bara en gammal dam med käpp och en pojke som jag kände igen från skolan. Pojken som jag kände igen från skolan tittade upp när jag kom in. Han nickade kort mot mig och vände sedan blicken framåt igen. Jag ställde mig bakom pojken. Den gamla betalade och lämnade bageriet stödd på sin käpp. Nu var det bara pojken kvar och sen var det min tur. Jag plockade fram lappen jag haft skyddad innaför tröjan medan jag hade gått hit i regnet. Lappen var någolunda torr iallafall, till skillnad från restan av mig som droppade av vatten från topp till tå. Jag vek upp lappen och försökte tyda det som stod skrivet på den, vilket var väldigt svårt eftersom det var skrivet med bläck och det mesta hade runnit ut under min promenad hit. Tillslut hade jag iallafall lyckats se vad som stod skrivet på den:
1 råglimpa
1 ost/olivbröd
5 bullar
7 chokladkakor
4 källarfranska.
Jag vek ihop lappen igen och memorerade inköpslistan i huvudet. Pojken framför mig betalade också och lämnade sedan bageriet med en sista nick mot mig. Jag nickade kort tillbaka och gick sen fram till kassan för att köpa det som stod på lappen. Det var en kvinna som stod bakom disken. Bagarens fru. Hon var en ganska knubbig kvinna i fyrtiofemårsåldern med ett vackert ansikte trots sin ålder. Hon log mot alla människor som kom in i bageriet... utom mig. Jag antar att det var för att jag var mindre värdefull för henne än dom andra människorna i byn. Varför vet jag inte. Men med tanke på mitt liv var det ganska många frågor som var obesvarade. Hon var alltid trevlig mot min ”familj” men aldrig mot mig. Hon höll på att lägga ner pengar i kassan när jag kom fram. Hon tittade upp leende men det suddades snart ut när hon såg vem det var. Hon granskade mig föraktfullt och sa sedan, med en väldigt sur ton i rösten:
”Kunde du inte ha torkat av dig innan du gick in?”
Jag skulle mycket väl ha velat säga: ”Har du någon handduk så skulle jag gärna ha gjort det!” Men det svaret svalde jag genast. Istället sa jag, så vänligt jag kunde:
”Jag skulle vilja köpa lite saker om det går bra?”
”Jaha vad ska du ha då?” Jag rabblade upp sakerna som hade stått på listan och skulle just betala när telefonen ringde. Bagarens fru svor tyst och ropade sedan in mot bageriet:
”Eric!” En pojke kom springande. Han hade ljust hår och gröna ögon och var klädd i ett par jeans och en t-shirt med ett förkläde över. Hans händer var smutsiga likaså förklädet. Han var kanske sexton som jag eller nåt år äldre.
”Vad är det mamma?” frågade han henne.
”Du får ta den här kunden medans jag svarar i telefon. Hon ska bara betala.”
”Okej.” Hans mamma skyndade sig mot telefonen och pojken vände sig mot mig. Han log. Det var första gången nån log åt mig på flera dagar.
”Hej jag heter Eric!” sa han. ”Vad heter du?” Jag tittade tvekande på honom innan jag svarade.
”Jag heter Katherine.”
”Fint namn! Så det här är ditt?” Han gjorde en gest mot sakerna på bänken. Jag nickade till svar. Han verkade trevlig men anledningen till att jag inte svarade var att jag aldrig hade vart mycket för att prata. Jag blev ofta beskriven som blyg, tillbakadragen och osocial.
”Okej, det blir 245 kronor.” sa han.
Jag höll fram pengarna. Han tog emot dom och plockade sen fram en femma som han gav till mig. Jag stoppade den i fickan medans han plockade ner varorna i några påsar. När han var klar log han mot mig igen.
”Jag hoppas vi ses snart igen.” sa han.
”Jag också.” sa jag och log, sen lämnade jag bageriet med snabba steg.
Prolog
Prolog
Jag heter Katherine Melaine Smith. Jag är 16 år. Jag bor i Forks, Washington i USA. Staden har cirka 3500 invånare om året. Jag är ursprungligen från Sverige. Jag är inte så bra på engelska.Jag har inga riktiga syskon. Jag har inga djur. Jag har ingen pojkvän. Jag har inga vänner. Jag är utstött. Jag är mobbad. Jag blev inte galen. Jag hade djur. Jag hade en pojkvän. Jag hade vänner. Jag var inte utstött. Jag var inte mobbad. Jag var normal. Jag hade föräldrar.
Jag är föräldralös.
Jag minns fortfarande den där natten för sju år sedan i detalj. Det var en mardröm. Jag tänkte att om jag nöp mig själv tillräckligt hårt i armen så skulle jag vakna. Men ur den drömmen vaknade jag aldrig och kommer aldrig att göra. Det minnet kommer för alltid att förfölja mig.
Det var den natten för sju år sedan då jag blev föräldralös.
Jag är föräldralös.
Ny novellblogg! <3
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.