believeindreamsforever.blogg.se

Detta hände senast: 

”Är du okej?” frågade han oroligt. Jag nickade.

”Jadå, jag mår bra så jag ska väl gå hem då.” Jag tog upp handväskan som hade hamnat på marken och gick förbi Ulrik utan att ge honom en enda blick. Jag fick genast dåligt samvete. Han hade just räddat mig från några fulla killar och jag bara går utan att ens säga tack. Jag vände mig om och öppnade munnen men Ulrik hann före.

”Du, jag fick ditt mejl.” Jag rodnade.

”Ehh ja... jag har inte några större förhoppningar på att du ska förlåta mig så jag antar att det inte finns så mycket mer att säga!”

”Katherine.” Han tog tre långa kliv fram till mig och la händerna på min midja. ”Det finns så otroligt mycket mer att säga men för tillfället...” Han tvekade. ”För tillfället räcker det här!” Han böjde sig fram och tryckte mjukt sina läppar mot mina.

”Jag älskar dig!” sa han.

”Gör du?” frågade jag osäkert. Han nickade.

”Mer än nåt annat i hela världen.” Jag log lyckligt och sträckte på mig för att nå hans öra. Orden som rann över mina läppar hade jag inte sagt till nån på allt för länge.

”Jag älskar dig också!”

Nästa morgon

Jag låg i sängen hemma i lägenheten och tittade upp i taket. En solkatt dansade över den vita himmlen. Jag log och slöt ögonen, försökte somna om. Ulrik hade inte legat bredvid mig när jag vaknat. Inte så konstigt om man tänker på vilken dag det var. Det var ju trots allt min 17-årsdag. Tänk att jag hade uthärdat 17 år av det här livet. Jag hörde steg som rörde sig åt mitt håll och jag vände mig på sidan och slappnade av. Försökte få det att se ut som om jag verkligen sov. Jag hörde dörren öppnas och Ulriks ljuva andetag i mitt ansikte.

”Katherine...” viskade han. ”Jag vet att du är vaken.” Jag slog upp ögonen och möttes utav Ulriks blågröna ögon. Hans blick var varm och utstrålade glädje.

”God morgon!” sa jag och log.

”Godmorgon gumman, sovit gott?” sa han och log snett. Jag nickade och bööjde mig fram. Han mötte mig halvvägs och våra läppar möttes i en perfekt kyss. Han drog sig undan och tog upp ett paket från brickan han hade haft med sig in, och höll fram det mot mig.

”Grattis på födelsedagen, älskling!”

Jag fick flera fina saker utav Ulrik. Bland annat ett par blåa klackskor, lite nya kläder, smink, presentkort och filmer. Men den finaste har jag ännu inte nämnt. En smal silverring med endast en sten i, en liten liten, grön smaragd glittrade i det klara solskenet. Den finaste ringen jag någonsin sett. Jag trädde den försiktigt på mitt vänstra ringfinger och betraktade den leende. En skarp ringsignal avbröt mig i mina tankar.

”Hallå?” hörde jag Ulriks röst utifrån hallen. Sen hörde jag hur hans steg rörde sig mot sovrummet där jag nu hade rest mig upp väntade otåligt med armarna i kors. Ulrik öppnade dörren och höll fram telefonen till mig.

”Det är till dig.” Jag tog telefonen och svarade tveksamt.

”Ja, det är Katherine.”

”Grattis!” ropade Vendela. Jag log stort. Åh, vad jag hade saknat hennes röst! Det var så länge sen vi hade träffats.

”Heeeeeeeej Vendela!” skrek jag så högt att Ulrik hoppade till och stoppade fingrarna i öronen. Jag skrattade och han log lite smått innan han gick ut för att låta mig och Vendela prata ostört.

”Hur har du det?” frågade hon nyfiket.

”Bara bra! Själv då?”

”Jo, det är väl bra, hur känns det att vara 17 då?” Det blev ett långt och roligt samtal. Det fanns så mycket att prata om när man inte hade träffat varann på så länge. Tillslut så var hon ändå tvungen att lägga på men vi bestämde att vi skulle träffas imorn och gå på stan. Ulrik kom in igen, tog telefonen och la den på nattduksbordet.

”Vad vill du göra idag?” frågade Ulrik och log. ”Det är din dag så du får bestämma men ikväll är du bokad.” Förvånat höjde jag på ögonbrynen.

”Jasså, av vem då?”

”Mig!” sa han och slog ut med armarna i luften. Förvåningen övergick i nyfikenhet istället.

”Vad ska vi göra?” frågade jag uppspelt.

”Det får du se ikväll.” sa han och log busigt. Jag suckade men protesterade inte eftersom jag visste att det inte skulle hjälpa. Istället gick jag fram till garderoben och drog fram lite kläder och började klä på mig. Det såg ut att bli en varm dag trots att det var i början av oktober, så jag bestämde mig för att helt enkelt bara ta en promenad ner till stranden. Jag frågade Ulrik om han ville följa med men han sa att han hade annat att göra. Jag klandrar honom inte. Hans liv, han gör vad han vill och dessutom var det skönt att få vara lite ifred. Få tänka lite Medans jag gick där på stranden började jag fundera på vad Ulrik gjorde och vad vi skulle göra ikväll. Kanske gå på bio? Eller åka nånstans? Bara han och jag.

När jag kom hem igen så stod Ulrik framför spegeln och försökte desperat att försöka få sitt rufsiga hår att ligga platt mot pannan. Efter en stund insåg han att det inte skulle gå så han gav upp och tryckte en gubbkeps på huvudet istället. Först då insåg jag att han var finklädd. Han hade jeans, en svart kavaj med en vit skjorta under och en röd fluga. Jag tappade hakan. Så vacker var han. Han märkte att jag stirrade och skrattade till.

”Gå och byt om så syns vi utanför om 10 minuter.” Jag nickade och gick in i sovrummet och stängde dörren. Vad skulle jag ha på mig då? Efter mycket dividerande med mig själv blev det ändå en turkos långklänning utan axelband. Jag plattade mitt långa mörkbruna hår och sminkade mig enkelt. När jag var klar hade det gått nätt och jämt nio minuter. Jag gick ut i hallen och tog på mig ett par silverfärgade skor med låg klack innan jag gick ut genom dörren och nerför trappan. Ulrik stod där ute men med ryggen vänd mot mig. Inte förräns jag öppnade dörren till trapphuset upptäckte han mig. Han vände sig om och hans ögon blev stora som tefat när han betraktade mig.

”Wow!” fick han fram. Jag log lite smått generad.

”Är det killars sätt att säga att man är vacker?” Han kom fram till mig log snett.

”Kate, du är mer än vacker.” Det fick mina kinder att blossa ännu mer. ”Men kommer du?” En taxi stod på gatan och han öppnade dörren så att jag kunde kliva in. 

Bilturen tog ungefär 20 minuter. Vi stannade utanför en resturang jag aldrig hade vart på förut. Den såg väldigt lyxig ut. När vi kom in så blev vi visade till ett bord som var fint dukat för två. Ulrik hade redan förbeställt all mat så precis när vi satte oss blev vi serverade förrätten. Under kvällen så fick vi alla mina favoriträtter och det var lätt en av dom bästa kvällarna i mitt liv. När vi hade ätit klart efterrätten så reste vi oss upp och bestämde att vi skulle ta en promenad i parken precis utanför. Det var en fin park med blommor och en damm. Vi satte oss på kanten till dammen och tittade upp på himlen. Det var stjärnklart inatt och jag lutade huvudet mot Ulriks axel. Sen satt vi bara där och tittade på stjärnorna utan att säga nåt. Det behövdes inga ord. Det behövdes ingenting. Jag hade redan fått allt jag ville ha.

Jag vet att det har vart jättedålig uppdatering och därför kommer ett extra lång kapitel nu! kommentera kommentera kommentera! <3

Detta hände senast: 

Ulriks perspektiv

Jag satt vid datan och kollade runt lite på internet. Kanske borde kolla mejlen, var sjukt länge sen! Jag logga in och såg till min förvåning att jag inte hade fått många mejl alls. Endast några från facebook och ett från... Katherine. Toppen! Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli sämre än den redan var. Jag var på ganska dåligt humör. Anledningen till det var att jag hade vart i studion och övat några låtar. Men varje gång jag började sjunga så tänkte jag på Kate och jag tappade texten. Så jag hade gått hem, missnöjd och satt mig framför datorn. Tyvärr hade jag träffat några tjejer på stan på hemvägen också. Jag älskar att träffa mina fans men just idag var en dålig dag.

Jag återvände till verkligheten och klickade på öppna. Spänt stirrade jag på skrämen och väntade på att datorn skulle ladda upp mejlet. 97 % , 98% , 99 %. Nästan klart.

Vad stod det...?

Ulrik.

Jag saknar dig. Det är så tomt här utan dig vid min sida. Du var den jag brukade skratta med, leva med, känna mig fri med. Men nu har allt försvunnit som ett frö i vinden. Jag har inte lett en enda gång sen du försvann. Min mun vägrar räta ut sig i det leende jag en gång log.

Jag vill bara att du ska veta att det inte bara var jag som begick det här misstaget. Det var Eric också. Faktum är att det inte var jag som började. Jag ser honom som en bror. Eller gjorde i alla fall. Nu vet jag inte längre. Men det jag vet är att du är den som jag bryr mig mest om i hela världen. Och när jag gråter på kvällarna, gråter jag inte för att jag är ledsen. Jag gråter för att jag gjorde dig ledsen och du förtjänade det inte. Jag vet att du har haft det svårt men sanningen är att jag inte har haft det så enkelt heller. Men vi kanske kan mötas på mitten? Jag förstår om du inte förlåter dig men hur du än gör så vet du att jag alltid finns för dig. Jag saknar dig så mycket att det gör ont.

Och jag älskar dig.

Din Katherine.

Jag slutade läsa och märkte att ögonen var fuktiga. Vad hade jag gjort? Lämnat den enda i världen som jag älskade. Men hon hade faktiskt sårat mig. Djupt också. Inget man förlåter i första taget. Eller? Är hon värd att bli förlåten. För att rensa tankarna drog jag fram min gitarr och började spela lite på Life.

Cause we only live once
So don't blow it, take a chance
To do exactly what you want

Jag slutade spela och tittade ut genom fönstret, tänkte på orden jag nyss hade sjungit. We only live once... take a chance. Take a chance. Den meningen fick mig att bestämma mig. Jag gick ut i hallen och drog på mig kängorna och jackan. Sen öppnade jag dörren och gick ut i den kalla kvällsluften.

Katherines perspektiv

Jag satt på ett café i mitten av stan och drack kaffe. För första gången på flera dagar hade jag lämnat den trånga lägenheten och gett mig ut på stan för att inhandla lite mat. Men istället hamnat på ett café för att tänka. Undrar om Ulrik hade läst mitt mejl? Och om han har gjort det, kommer han att förlåta mig? Jag har inga större förhoppningar på det. Varför skulle han liksom? Jag reste mig upp och gick ut på gatan. Det var kyligt och jag ryste ofrivilligt till. Dum som jag var hade jag inte tagit på mig någon jacka när jag gick ut och nu stod jag här, kollade mig omkring och försökte komma på vart jag skulle. Jag bestämde mig för att gå lite på stan så jag började planlöst vandra nerför gatan. Det var inte mycket folk ute eftersom det var så sent. Men ändå var det mycket liv på stan. Inte så kontigt. Det var fredag, vad hade jag förvänat mig? Det var mest tonåringar ute och festade. Jag passerade en nattklubb och några killar i tjugoårsåldern vinglade fram till mig. Dom var helt klart fulla.

”Hey, vart ska du? Kom med in och festa!” sa den ena av dom.

”Ja, följ med oss!” Den ena la armen om mina axlar och försökte dra mig in på klubben.

”Släpp mig!” sa jag argt och försökte dra mig ur hans grepp. Han tog ett fastare tag om mig.

”Du, vad är problemet. Kom med oss!” Jag försökte rycka åt mig armen igen men han höll i den för hårt.

”Låt mig vara!” skrek jag ursinnigt. Dom skrattade bara.

”Är det nåt problem här?” sa en välbekant röst. Ljudet av den rösten fick mitt hjärta att slå i volter. Dom vände sig förvånat om. Där stod Ulrik med armarna i kors och bister min. Killen släppte mig.

”Inte alls...” Han harklade sig. ”Hrhm, vi bara undrade om snyggingen här ville följa med in.” Ulrik tog några steg fram. Han stog nu en knapp meter ifrån oss.

”Den där snyggingen är faktiskt min så låt henne vara!” Jag tappade hakan. Vadå min? Hade han bestämt sig för att förlåta mig? Eller? Nej, det är klart han inte har gjort. Han måste ju bara ha sagt så för att dom ska släppa mig.

”Eeey, ta det lugnt, ta henne du.” Han släppte mig och knuffade mig framåt så jag ramlade. Ulrik tog emot mig innan jag slog i backen. Killarna gick in igen skrattandes. Ulrik tog tag i mina armar oh såg mig stint i ögonen.

”Är du okej?” frågade han oroligt. Jag nickade.

”Jadå, jag mår bra så jag ska väl gå hem då.” Jag tog upp handväskan som hade hamnat på marken och gick förbi Ulrik utan att ge honom en enda blick. Jag fick genast dåligt samvete. Han hade just räddat mig från några fulla killar och jag bara går utan att ens säga tack. Jag vände mig om och öppnade munnen men Ulrik hann före.

”Du, jag fick ditt mejl.” Jag rodnade.

”Ehh ja... jag har inte några större förhoppningar på att du ska förlåta mig så jag antar att det inte finns så mycket mer att säga!”

”Katherine.” Han tog tre långa kliv fram till mig och la händerna på min midja. ”Det finns så otroligt mycket mer att säga men för tillfället...” Han tvekade. ”För tillfället räcker det här!” Han böjde sig fram och tryckte mjukt sina läppar mot mina.

”Jag älskar dig!” sa han.

”Gör du?” frågade jag osäkert. Han nickade.

”Mer än nåt annat i hela världen.” Jag log lyckligt och sträckte på mig för att nå hans öra. Orden som rann över mina läppar hade jag inte sagt till nån på allt för länge.

”Jag älskar dig också!”

Kommentera! 6-7 kommentarer för nästa. :)