believeindreamsforever.blogg.se

2 månader senare

Mitt liv flöt på som vanligt. Gå upp på morgonen, äta frukost, gå till skolan, gå till jobbet och sen hem igen. Ja, för jag hade faktiskt skaffat ett jobb. Just nu arbetade jag som servitris på en liten resturang bredvid skolan. Jag fick inte jättemycket betalt men tillräckligt så jag klarade mig. Jag hade hittat en liten tvåa också som jag hade köpt istället för att bo hos Katarina. Så mitt liv var helt normalt igen. Nästan... Ulrik hade nu legat i koma i 2 månader, 1 vecka, 3 dagar och 58 minuter. Jag saknade honom så otroligt mycket. Mitt liv kändes så tomt utan honom. Ensamt.

Jag var på väg till skolan. Jag hade inte skaffat så många vänner utan hållit fast mest vid Vendela. Jag såg henne direkt när jag kom fram till skolgården. Hennes rödblonda lockar såg man från långt håll. Hon stog och pratade med en tjej från en annan klass. Jag gick fram till dom och Vendela slutade genast prata med tjejen.

”Hej!” sa hon och kom fram för att krama mig. Jag kramade tillbaka. Just då började min mobil ringa. Cause in my own little heaven it's you and me... Ja, jag hade faktiskt en av Ulriks låtar som ringsignal, bara för att ha ett minne av honom. Erik ringer stod det på skärmen.

”Hallå?” sa jag.

”Hej!”# hördes hans glada röst i andra änden. ”Hur är det i Sverige?”#

”Jo, det är bra! Själv då?”

”Fin fint! Du, vänd dig om.”#

”Va? Varför?” sa jag förvånat.

”Gör det bara!”# sa han envist. Jag gjorde som han sa och vände mig om. Och där, några meter ifrån mig och Vendela står han. Eric. Jag känner igen honom direkt på hans ljusa hår och gröna ögon. Han ler. Jag kan inte få fram ett ord utan bara springer fram till honom och kramar honom hårt. Som jag hade saknat honom. Han besvarar kramen och släpper mig sedan.

”Men vad gör du här?” sa jag glatt.

”Kom hit för att hälsa på dig eftersom du aldrig kom hem!” sa han skeptiskt. ”Men jag stannar bara en vecka.”

”Jaha, för jag ska inte hem igen.” sa jag. Då kom jag plötsligt ihåg Vendela. Jag vände mig om och där stod hon själv och betrakatde oss. ”Kom, jag ska presentera dig för en vän till mig.” Jag drog med honom bort till henne. ”Vendela, det här är Eric. Vendela, this is Eric.”

”Hej Eric!”

”Hej Vendela!” Dom skakade hand med varandra och verkade genast bli bra kompisar. Det bästa med både Vendela och Eric var att båda var så enkla att tycka om. Det ringde in.

”Katherine, det är bäst att vi skyndar oss på annars kommer vi för sent!” sa Vendela otåligt.

”Mm, jag kommer snart.” Hon nickade och sprang in i skolan. Jag vände mig till Eric igen.

”Jaha...” sa han. ”Jag antar att vi ses senare då?”

”Ja, vi ses senare!” kontrade jag och skyndade mig efter Vendela.

Senare samma dag

Jag hade just sagt hej då till Vendela och var på väg hem då min mobil började vibrera i fickan. Jag tittade snabbt på skärmen.

”Hej Eric!” sa jag glatt.

”Halloj, lust att göra nåt?”#

”Visst, vad?”

”Fika, stan?”#

”Okej waynes?”

”Perfekt! Hej så länge.” Han la på innan jag hann svara. Jahopp. Jag ändrade rikting och gick till busshållplatsen på andra sidan gatan. Bussen skulle precis åka så jag fick springa för att hinna med den. Jag valde en plats längst bak i bussen där nästan ingen satt. Jag tog upp hörlurarna och slappande av. Resan till stan var på tok för lång när man åkte ensam. Men fram kom jag ju iallafall. Jag klev av bussen och började gå mot Waynes Coffe. Mitt favoritfikaställe i stan. När jag kom fram var Eric redan där. Han satt vid ett bord i det ena hörnet. Konstigt. Det brukar vara samma bord som jag alltid sitter vid. Jag gick fram till kassan och beställde en latte och en chokladboll innan jag gick fram till Eric. Han hade redan beställt sitt fika. En kladdkaka och kaffe.

”Hej!” sa jag. Han ryckte till och tittade förvånat upp. Tydligen hade han inte märkt att jag hade kommit.

”Hej, förlåt jag hörde dig inte.”

”Ingen fara.” sa jag, slog mig ner mitt emot honom och tog ett bett av chokladbollen.

”Så... har det vart kul i skolan?” sa han trevande.

”Ganska, och själv då?”

”Jo tack, har vandrat runt lite på stan...” Och så fortsatte det. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tiden flög iväg och rätt som det var så hade det blivit sen eftermiddag.

”Oj, vad sent det är!” sa jag förskräckt. ”Jag måste tyvärr gå.”

”Okej, jag följer dig ut.” Jag log tacksamt och tog min väska och min jacka. Eric tog också sina saker. Vi gick ut från cafét och till närmaste busshållplats. Där stannade jag och tittade på tidtabellen.

”Bussen borde vara här vilken minut som helst.” sa jag. Och jag hade rätt. För precis då så kom bussen. Den stannade och jag vände mig till Eric för att säga hejdå. Han stod avslappnat med händerna i fickorna och betraktade mig. Han hade ett intensivt uttryck i ögonen. Helt plötsligt fattade han taget om min hand.

”Katherine, jag måste säga en sak.” sa han nervöst och tittade mig djupt i ögonen. ”Jag gillar dig!”

Nej, det här var fel. Han kan ju inte gilla mig. Och jag gillar ju inte honom. Eller jo det gör jag, men bara som en vän. Inget mer.

”Nej, Eric...” sa jag svagt.

”Jo, Katherine!” sa han och böjde sig fram och kysste mig.

endast för att ni tjatade och för att ni kommenterade så bra lägger jag ut det här nu ;) kommentera lika bra på det här som ni gjorde på förra <3 

Ulriks perspektiv

Jag hörde Kates röst. Jag kände att hon tryckte min hand. Men jag kunde inte göra något för att besvara rörelsen. Det kändes som om mina ben, armar, ja som om hela min kropp hade försvunnit. Men jag hörde alla ljud med mycket mer klarhet än vad jag annars brukade göra. Fokuserade öronen för att lyssna eftersom jag inte kunde ge någon respons på rörelser. Mina ögonlock kändes tyngre vilket var konstigt eftersom jag redan blundade. Jag sjönk djupare ner i mörkret med Kates röst ringande i öronen, som skrek. Skrek att hon aldrig skulle lämna mig!

Katherines perspektiv

Nån ruskade mig. Jag hade tydligen somnat. Mitt huvud låg vid sidan av Ulriks kropp och min hand var i hans. Men det var min hand som tryckte hans men jag fick ingen respons. Den bara låg där helt slapp.

”Hallå? Katherine?” hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och fick se läkaren som hade skött om mig förut. Han som hade sagt att Ulrik inte skulle överleva.

”Vad är det för fel på honom?” sa jag med svag röst.

”Jag har den tråkiga nyheten a...”

”Men för i helvete!” brast jag. ”Ut med språket bara!” Han såg helt ställd ut.

”Ulrik ligger tyvärr i koma.” avslutade han snabbt.

”VA????” skrek jag.

”Ja, det betyder...”

”Jag vet vad koma är! Men när kommer han att vakna?”

”Svårt att säga. Det kan dröja dagar, veckor, månader, år.” Veckor? Månader? ÅR?

”Men vart ska jag bo då?” fick jag fram.

”Katarina har erbjudit sig att bli din målsman under den här tiden tills du kan flytta hemifrån själv. Och nu måste jag be dig att följa med så vi kan skriva ut dig.”

”Mm, jag kommer strax.” sa jag frånvarande. Han nickade och gick ut ur rummet. Jag vände mig mot Ulrik igen.

”Jag älskar dig!”

1 vecka senare

Första skoldan. Andas Katherine, andas. Jag stog i badrummet och kollade mig i spegeln medan jag desperat försökte andas i takt. En, två, tre, fyra. En, två, tre... Jag skulle känt mig så extremt mycket lugnare om jag hade haft Ulrik att hålla i handen när jag kom till skolan. Men han hade fortfarande inte vaknat. Det hade gått en vecka. Jag hade besökt honom varje dag. Pratat med honom. Berättat vad jag har gjort. Hur läskigt jag tyckte det var att börja skolan helt själv. Hur mycket jag saknade honom. Det kändes konstigt att prata med nån som inte svarade men samtidigt rätt. Jag visste inte om han kunde höra mig men jag hoppades.

”Katherine, det är dags att gå nu!” hördes Katarinas röst från nedervåningen. Jag suckade och tittade mig i spegeln igen. Ett blekt ansikte tittade tillbaka på mig. Hennes långa mörkbruna hår hängde ner över ryggen,nästan ända ner till höfterna. Munnen som annars brukar vara ett vackert leende var nu en stel grimas. Dom stora klarblå ögonen var sorgsna. Hon hade inte sminkat sig särskilt mycket. Ögonfransarna var bara lite längre än vanligt och munnen blänkte ovanligt mycket. Jag slet blicken från spegeln och gick långsamt nerför trappan. Katarina stod i köket med en kopp kaffe i handen och var i full färd med att göra i ordning en kopp till mig med.

”Jag skjutsar dig idag eftersom det är första dan.” sa hon och log. Jag log tacksamt tillbaka.

Skolan var stor. Mycket större än den hemma i Forks. Jag gick långsamt över skolgården och kände alla blickar på mig. Jag ökade på stegen lite och kom fram till skolporten. Jag gick in och såg genast en skylt med texten ”Expedition”. Jag gick in där och vid ett litet skrivbord satt en kvinna och skrev i ett block. Hon tittade upp när jag kom in.

”Vad kan jag hjälpa till med?” frågade hon och la ifrån sig pennan.

”Jag heter Katherine Smith och ska börja här idag.” sa jag blygt. Hon nickade och letade runt en stund på skrivbordet. Sen gav hon mig ett häfte och en nyckel.

”Här är ditt schema och din skåpnyckel. Din första lektion ska du ha i sal 64 och den ligger en trappa upp. Ditt skåp är precis utanför salen.”

”Tack så mycket!” sa jag och log. Jag gick ut igen och upp till andra våningen. Sal 64 låg precis bredvid trappan och jag hittade mitt skåp direkt. Det låg redan böcker i det så jag tog ut det som behövdes till lektionen. Sen lutade jag mig mot skåpet och väntade på att läraren skulle komma. Det stod elever runt omkring mig och pratade med varann. Jag stod själv och tittade ner i golvet. Ingen gjorde nån ansats att komma fram och prata med mig. Nu kom läraren och låste upp dörren. Alla strömmade in i klassrummet och satte sig ner. Jag stannade vid dörröppningen för att hitta nå ledig plats. Längst ner i klassrummet fanns det en som ingen verkade sitta på. Jag skyndade mig dit och dumpade väskan vid fötterna innan jag sjönk ihop i stolen.

”Jaha, dags för en ny termin ny då!” sa läraren glatt. ”För er som inte vet så heter jag Sonja och kommer vara er mentor det här året. Och som ni ser så har vi en ny elev idag också, Katherine. Välkommen! Jag hoppas du ska trivas här och att du kommer få många vänner. Vill du kanske berätta lite om dig själv?” Jag nickade och hon vinkade att jag skulle komma fram och ställa mig. Jag reste mig långsamt upp och gick fram och ställde mig framför tavlan.

”Ja, jag heter som sagt Katherine,” började jag. ”Jag har flyttat hit från Forks men är ursprungligen från Sverige. Mina föräldrar gick bort när jag var 9 år och sen dess har jag bott hos en fosterfamilj. Nu bor jag hos min pojkvän och hans mamma här i Kungsbacka. Jag träffade min pojkvän i Forks och det var han som fick mig att återvända hit. Min bästa vän i Forks heter Eric men jag har inte träffat honom sen jag åkte. Jag gillar att sjunga och spela teater men också att bara ta det lugnt.”

”Men hallå, vart är din kille nu då?” skrek nån i klassrummet.

”Eeh, det är lite privat så jag vill helst inte gå in på det.” sa jag besvärat.

”Okej, tack Katherine!” sa Sonja. ”Och än en gång välkommen!” Jag log och gick tillbaka till min plats. Sonja började prata igen om vad vi skulle ha för lektioner under dagen och lite annat. Alla förmiddagslektioner gick ganska snabbt och sen var det dags för lunch. Medans jag gick mot matsalen kom det fram en tjej till mig. Vi hade haft franska ihop.

”Hej, jag heter Vendela!” sa hon och räckte fram handen.

”Katherine!” sa jag och skakade hennes hand.

”Ska vi gå tillsammans till maten? Jag tror vi har gympa tillsammans efteråt.”

”Gärna!” sa jag glatt. Hon log och krokade i sin arm i min och drog mig med bort mot matsalen. Och för första gången sen Ulrik hamnade i koma så kändes det som om jag hade nån som stöttade mig. En vän! En riktig vän. 

så kapitel 12. Kommentera mkt! snälla! :) 

kommentera också om ni vet vart man kan ta gratis bilder ifrån. <3

Ulriks perspektiv

Jag stod vid busshållplatsen och väntade på Kate. Väldigt vad hon tog lång tid på sig. Hon skulle ju bara köpa en dricka. Bussen skulle komma om fem minuter så hon måste skynda sig om hon ska hinna med den.

5 minuter senare

Bussen hade kommit men Kate hade fortfarande inte dykt upp. Jag började bli riktigt orolig nu.

”Hallå, ska du med eller?” sa busschauffören otåligt. Jag skakade bara på huvudet och bestämde mig för att gå och leta efter henne. Jag började gå tillbaka samma väg som vi kom och efter tag hörde jag högljudda röster en bit framför mig. Det lät som om några slogs. Eller snarare att nån slog på nån annan. Oron steg inom mig och jag började småspringa. Jag rundade ett gatuhörn och fick se två män som slog Kate. Hon hängde slappt i den ena mannens armar medans den andra slog henne med en pistol. Hela hennes ansikte och överkropp var blodig och hon var knappt vid medvetande.

”Sluta! Ni dödar henne!” skrek jag panikslaget. Dom tittade upp och en av dom riktade en pistol mot mig. Han tryckte av och jag kände en svindlande smärta i armen och sen i magen. Det sista jag såg innan allt slocknade var Kates ögonlock som fladdrade till och gärningsmännen som skyndade iväg med hennes väska.

Katherines perspektiv

Smärtan var oändlig. Jag kände hur nån slog mig och sedan Ulriks röst. ”Sluta! Ni dödar henne!” Jag kände att dom släppte mig och två höga skott hördes. Jag lyckades tvinga upp ögonlocken lite och på gatan några meter ifrån mig ligger Ulrik. Han blöder från två sår. Ett i armen och ett i magen. Jag ser på honom och vill bara skrika. Hans blågröna ögon finner mina och det är det sista jag ser innan allt slocknar.

Jag vaknar i ett vitt rum och det första jag tänker är: ”Var är Ulrik? Är han okej?” Jag försöker sätta mig upp men det snurrar till våldsamt i huvudet. Jag ger upp försöket och tittar mig istället runt i rummet. Det är vitt i hela rummet. Längre hinner jag inte innan dörren öppnas och en läkare kommer in åtföljd av Ulriks mamma. Det syns att hon har gråtit.

”Hur känner du dig?” frågar läkaren.

”Bra, vart är Ulrik, hur mår han?” Läkaren harklar sig och tittar på mig med allvarlig min.

”Tyvärr så mår han inte så bra. Han är inne på operation och dom gör så gott dom kan för att rädda honom.”

”Va!!!!??? Menar ni att han kommer dö.”

”Som sagt så gör vi allt för att rädda honom men vi vet inte om han kommer överleva. Det ser mörkt ut just nu.” Jag hade instiktivt satt mig upp men nu lutade jag mig tillbaka igen och lät orden sjunka in. Katarina kom fram till mig och strök mig över pannan.

”Gumman, hur mår du?”

”J-jo jag mår bra!” Då sprang läkaren plötsligt ut ur rummet.

”Stanna här!” skrek han.

”Vad är det som händer?” frågade jag oroligt och tittade på Katarina. Men jag såg att hon förstod lika lite som jag. Läkaren kom tillbaks in i rummet med ledsen min.

”Katherine, Katarina tyvärr måste jag meddela att Ulrik nog inte kommer överleva det här.

”Neeeej!” skrek Katarina och sprang ut ur rummet. Läkaren sprang efter henne. Jag hörde att han försökte lugna ner henne. Hon skrek och grät. Men jag kunde varken skrika eller gråta. Jag kände bara att det började göra ont. Ont nånstans i hjärtat. Som om nån hade stuckit en kniv i det. Han skulle inte dö. Fick inte dö. Han fick inte dö! Men vad skulle hända om han gjorde det? Vad skulle jag göra utan honom. Vad skulle jag vara? Jag reste mig upp ur sängen och gick ut i korridoren. Jag såg varken Katarina eller läkaren nånstans men jag kikade in i ett rum i närheten. Då såg jag Urlik. Han låg på en säng i närheten av mig. Jag sprang fram till honom och sjönk ner på en stol bredvid sängen. Han blundade men flämtade häftigt. Då började jag gråta.

”Du kommer klara dig Ulrik! Du kommer klara dig! Kämpa! Kämpa för mig…” rösten sprack och jag fick tvinga fram dom sista orden. ”Jag älskar dig Ulrik. Jag kommer alltid att älska dig! Jag lämnar dig aldrig. Aldrig!"

så där har ni äntligen kapitel 11. hoppas ni gillar det. Kommentera jättemkt! :)

puss på er <3