Är det ens någon som läser?
Kapitel 24. Your the love of my life
Ulriks perspektiv
Vi stod hemma i köket och lagade mat. Eller Rättare sagt, försökte laga mat. Jag hade aldrig varit någon mästerkock och tydligen inte Kate heller. Som tur var hade vi valt den lättaste rätten som fanns, tacos. Men den var tydligen för svår den också för jag hade redan skurit mig i fingret flera gånger. Lyckligtvis var det jag och inte tjejen som stod borta vid bordet och hackade lök så att tårarna rann. Långsamt smög jag upp bakom henne och kysste henne mjukt i nacken.
”Hur går det sötnos?” frågade jag och la mitt huvud på hennes axel.
”Förutom tårarna menar du?” Hon la ifrån sig kniven och vände sig om. Jag log och kysste henne snabbt på munnen. Hon rynkade bekymrat på näsan, men sen sprack hennes ansikte upp i ett retsamt leende. Jag kände att jag såg ut som ett frågetecken.
”Du snygging, jag tror det luktar bränt från spisen.” Jag sniffade i luften och upptäckte att hon hade rätt. Det luktade faktiskt lite bränt. Förskräckt vände jag mig om och tog snabbt bort den rykande stekpannan med köttfärs från den varma spisplattan. Det såg ut som om den hade klarat sig iallafall. Jag ställde ner den på bordet bland dom andra grejerna man brukar äta till tacos. Sen sträckte jag på mig och vände mig mot Kate.
”Det där gick ju bra, eller hur?” sa jag och andades ut. Hon fnissade och skakade på huvudet.
”Asså jag säger inget.” Jag skrattade mjukt och gjorde en gest mot bordet. Vi satte oss och började ta för oss av maten.
När vi ätit klart och plockat undan vände jag mig mot Kate.
”Gå!”
”Ursäkta?” sa hon förvånat.
”Gå ut en stund.”
”Jag trodde att det var min lägenhet?”
”Snälla, bara en liten stund. För min skull?” Jag plutade ledsamt med munnen. Hon gav upp.
”Okej då, men endast för att du gör sådär!”
”Hur då sådär?” sa jag och blinkade med ena ögat. Hon suckade och gick ut genom dörren.
Katherines perspektiv
Trapphuset var mörkt och öde, jag tryckte på lampknappen och ljuset tändes. Långsamt sjönk jag ner med ryggen mot väggen och lutade huvudet bakåt. Jag andades djupt och tänkte över dagen. Utan att rå för det började jag göra upp en lista i huvudet.
-
Jag hade bråkat med Ulrik.
-
Vi hade försonats.
-
Vi hade storhandlat.
-
I affären träffade jag Eric igen.
-
Vad gjorde han där?
-
Vem hade tagit kort på mig och Ulrik när vi kysstes?
-
Ulrik hade konfronterat Eric.
-
Vi hade gått hem och lagat mat.
-
Ulrik hade kört ut mig ur min egen lägenhet.
-
Vad planerade han?
Well, dagen i helhet hade gått upp och ner. Några bra saker och många dåliga. Men ändå, vad gjorde det när jag var tillsammans med Ulrik. Knappt hade jag tänkt hans namn förrns han ropade att jag kunde komma in igen.
När jag kom in lägenheten var det släckt i hallen. Men från vardagsrummet kom ett svagt ljussken. Jag började gå ditåt och fann Ulrik sittandes i soffan med sin gitarr i handen. Runt omkring honom var ljus tända och rosenblad låg utspridda lite här och där vilket skapade en behaglig doft i rummet. När jag kom in i rummet började Ulrik spela på gitarren och sjunga en sång som jag aldrig hört förut.
I got a story to tell. About this girl I adore.
She always gets me, never yells.
And she laughs at alla my jokes.
I haven't told her how I feel yet.
The answer scared me so. But girl you
really make my heart melt.
So here we go: I love you.
I know it may sound cheesy, but won't you
hear me out please. I'm so glad I found you
and you me.
So glad I found you. So glad I found you.
So glad I found you.
När han slutade var jag tårögd. Jag gick fram till honom och drog upp honom ur soffan. Vi kramade varandra hårt.
”Jag älskar dig Ulrik.” viskade jag.
”Du är mitt livs kärlek Katherine. Jag kommer aldrig älska någon annan så mycket som jag älskar dig.”
Precis i det ögonblicket, när han sa just dom orden till mig så insåg jag att mitt livs kärlek stod precis framför mig. Är det möjligt att älska någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen? Ja, det är det. För så mycket älskade jag min Ulrik.
Men det skulle inte vara för evigt. Livet erbjuder alltid nya hinder och förr än vi anade skulle Ulrik och jag stå framför ett som var omöjligt att ta sig över utan att någon av oss skadades allvarligt.
Comment, love: <3