Kapitel 25. Forever your.
”Okej, Ulrik det är en sak jag måste säga till dig och jag vet inte hur du kommer ta det men snälla dra inte förhastade slutsatser utan ta det bara lugnt. Jag är gravid.” Jag står framför spegeln i badrummet och stirrar på mig själv. Det är tredje dagen i rad som jag står här och försöker komma på ett sätt att tala om för Ulrik att jag är gravid. Han kommer antagligen att öppna dörren vilket ögonblick som helst. Jag går ut i köket och börjar med maten. Precis när jag är klar kommer Ulrik instövlande i köket och sätter sig vid matbordet. Jag sätter mig mitt emot honom. Vi äter en stund under tystnad inna Ulrik öppnar munnen:
”Så älskling, hur har din dag varit?”
”Bra, din då?” svarar jag kort.
”Jo bra.” Konversationen avtar och vi återgår till maten. Nej, nu måste jag faktiskt berätta.
”Jo Ulrik, det är en sak jag behöver berätta för dig.”
”Jag lyssnar.”
”Jag vet inte hur du kommer ta det men kan du försöka att inte bli arg?”
”Ja Kate, jag tar det lugnt. Vad är det?”
”Eehm..jo.. det är så att....jag...ehhm, men vafan. Jag är gravid, Ulrik!” Det klirrar till när Ulrik tappar gaffeln på tallriken.
”Va?” Jag håller blicken riktad mot bordet. ”Är du säker?”
”Aa.”
”Okej, så vad ska vi göra?”
”Jag vet inte.” säger jag tyst. Ulrik sträcker fram handen och snuddar vid min kind. Jag lyfter blicken och ser på honom. Han tar min hand och precis då inser jag att jag vill behålla det här barnet. Tanken har aldrig slagit mig förut men nu inser jag att vi kan klara det här ihop.
”Ulrik, jag vill behålla det här barnet.” säger jag och ser honom djupt in i ögonen. Han ser på mig fundersamt.
”Är du helt säker på det här?” Jag nickar. ”Isåfall tycker jag vi ger det en chans!”
”Va, Ulrik är du säker?” säger jag glatt.
”Jag älskar dig Katherine och jag kommer vara här vid din sida oavsett vad som händer. Det lovar jag. På hedersord!”
Åtta månader senare
”Ulrik! Ulrik!” skriker jag. Klockan är två på natten och jag sitter upp i sängen. Det kniper till i magen igen och jag ruskar om honom. Äntligen vaknar han.
”Vad är det?!” frågar han oroligt.
”Jag har värkar.” flåsar jag ansträngt.
”Va, men det är ju en månad för tidigt.”
”Jag vet och därför måste vi åka in.”
”Jag ringer en taxi med en gång.”
15 minuter senare sitter jag på en sjukhussäng i ett vitt rum. Ulrik håller mig i handen samtidigt som en läkare håller på och undersöker mig.
”Stämmer det att det är en månad kvar till beräknad födsel?” frågar han. Jag nickar.
”Hur mycket har du gått upp i vikt under graviditeten?”
”Ca. 25 kg.”
”Aha, och hur känner du dig nu?”
”Trött, yr och lite förvirrad.” säger jag matt.
”Okej, tack. Skulle jag kunna få prata med dig i enrum?” säger han vänd till Ulrik.
”Jag kommer snart.” säger Ulrik och ger mig en kyss på pannan. Dom går ut och jag lägger mig ner och försöker sova. Värkarna har gått över för tillfället men det gör ändå ont i magen. Jag stryker försiktigt min stora mage och tänker på dom som ligger där inne. Ja, för det är faktiskt inte bara ett barn som ligger där inne utan två. Två flickor, det känner jag på mig. Jag ler för mig själv och somnar.
Ulriks perspektiv
”Så är hon okej?” frågar jag ängsligt.
”Det var det jag ville prata om. Er flickvän riskerar lindrig havandeskapsförgiftning.”
”Jaha, vad innebär det?”
”Det innebär att fostrena är väldigt små och inte får tillräckligt mycket näring. Dessutom vet jag nu att hon kommer att föda om bara några dagar även om det är en månad för tidigt.”
”Men hon kommer klara sig?”
”Ja, det kommer hon. Lindrig havandeskapsförgiftning är inte dödligt men vi lägger in henne med dropp fram till födseln.”
”Okej, tack så mycket. Kan jag sova hos henne tills det är dags?”
”Det ska nog gå bra.” säger doktorn och vänder sig om och går in på sitt kontor. Jag går in till Kate igen. Hon sover och jag sätter mig på en stol bredvid hennes säng. Det här kommer gå bra, doktorn sa det men ändå jag inte låta bli att oroa mig innerst inne. Något är på väg. Något som inte är särskilt bra.
Tre dagar senare
”Det är bra Katherine! Krysta! Du klarar det! Krysta nu!” Jag håller Kate i handen. Hon skriker och svettas.
”Du klarar det här älskling, det är nästan färdigt.” Hon ler svagt mot mig. Och innan vi vet ordet av det så har båda bebisarna kommit ut. Hon håller dom i famnen mot sitt bröst och ammar dom.
”Jag sa ju att jag kände på mig att det skulle bli två flickor.” säger hon matt.
”Åh älskling, vad glad jag är. Du anar inte hur glad du har gjort mig.” Hon ler.
”Jag älskar dig Ulrik.”
”Jag älskar dig också.” Jag kysser henne på pannan.
”Så, nu ska vi låta Katherine sova så hon orkar med morgondagen.” säger barnmorskan. Jag nickar och går ut i korridoren. Puh, tur att det är över nu och att det gick bra. Jag går in på mitt rum på sjukhuset och somnar med en gång.
”Ulrik! Vakna!” skriker någon. Jag slår upp ögonen och stirrar rakt in i barnmorskans ögon.
”Vad är det?” frågar jag omtumlat.
”Det är Katherine, hon har fått ett krampanfall.” Jag flyger upp ur sängen och rusar in till Kate. Läkaren jag pratade med för några dar sen är där vid hennes säng. När jag ser henne är jag nära att börja gråta. För flickan jag älskar ligger där i sängen, skriker och vrider sig i kramper. Jag rusar fram till henne.
”Kate! Kate, hur är det?” frågar jag panikslaget.
”Ulrik, vad gör jag här? Jag måste gå upp!” Hon försöker sätta sig upp.
”Nej älskling, du behäver vila. Du måste stanna här i sängen.”
”Mitt huvud!” Hon slår sig i pannan. ”Det gör ont! Ulrik, det gör ont!”
”Vad är det som händer med henne?” skriker jag och vänder mig mot doktorn. Han står helt mållös och ser på.
”Hon har fått ett krampanfall. Havandeskapsförgiftning.”
”Men du sa ju att det inte skulle ske. Gör något! Hjälp henne!” skriker jag åt honom.
”När kramperna har startat finns det inget som kan göras.”
”Det är inte möjligt. Inte i denna tid!” Kate skriker igen. Jag vänder mig mot henne och tar hennes hand.
”Det kommer bli bra Kate, allting kommer att bli bra.” Men jag vet inom mig att allting inte kommer bli bra. Hennes ryggrad kröker sig och hennes läppar förlorar snabbt sin färg. Kate's ögon rullar uppåt och ansiktet är mjölkvitt.
”Hjälp henne! Hon kan inte andas!” skriker jag igen.
”Det finns inget att göra. Jag är ledsen.” säger läkaren.
”Nej nej älskling. Bara andas, det enda du behöver göra är att andas.” Andetagen blir allt mer ansträngda och hon vrider sig i sängen. Så helt plötsligt slutar kramperna och det blir tyst. Alldeles för tyst.
”Kate?” säger jag och skakar henne. Hon är blek och stilla. ”Kate? Kate?! Vakna!” Jag skakar henne igen men inget händer. Handen jag håller i är kall och stel. Hennes ögon är nätt och jämt öppna och det bruna i dom har förlorat sin glans. Ansiktet är slätt och vitt. Ett leende leker på hennes blå läppar. Hennes ansikte är fridfullt. Som om hon tänkte på något som gör henne lycklig. Fridfullt. Stilla. Dött.
”Nej, nej! Det här kan inte hända... det går inte, hon är ju bara... hon är ju bara 17 år!” säger jag förtvivlat. Men det var precis det som hade hänt. Död. Flickan jag håller i handen är inte längre Kate. Det är inte längre flickan jag älskar. Det är ett lik. Död.
Kate är död.
