Kapitel 19. Wish you were here
”Ulrik, jag kan förklara jag lovar!” sa jag panikslaget. Han tittade på mig med höjda ögonbryn.
”Jaså? Jag skulle mycket gärna vilja höra en förklaring!”
”Jo... det är såhär... jag.... jag....” rösten brast och tårarna började rinna nerför kinderna. Jag sprang in i sovrummet och slängde mig på sängen med huvudet nerborrat i kudden. Kudden vart alldeles genomblöt av mina tårar. Läpparna smakade salt och mascaran har runnit ut. Jag kände hur madrassen sjönk ner bredvid mig. Men Ulrik varken strök mig över håret eller la armen om mig. När jag till slut tittade upp så satt han bara där och stirrade tomt på väggen framför sig. Tårarna rann sakta nerför hans kinder. Jag satte mig upp och la handen på hans arm. Han skakade bort den och tittade på mig sårat.
”Varför?” frågade han svagt och vände huvudet mot mig.
”Jag vet faktiskt inte.” sa jag sannesenligt. ”Kanske för att jag behövde nån som tröstade mig och Eric fanns där!”
”Så du känner inget för honom?” Jag kunde inte svara. Visste inte vad jag skulle säga. För jag visste ju inte vad jag kände för honom så jag förblev tyst. Ulrik märkte detta och hans ögon blev mörka.
”Så länge du inte kan förklara så flyttar jag hem till mamma igen!” Han reste sig upp och började plocka ihop sina saker. Inte särskilt mycket att plocka ihop. När han var klar så gick han ut i trapphuset. Där ute vände han sig om och för en sekund såg det ut som om han skulle säga nåt. Men han ändrade sig och gav mig en sista sårad blick innan han försvann nerför trapporna och jag hörde dörren slås igen efter honom. Jag sprang in i lägenheten och kastade mig på sängen igen. För andra gången på loppet av några timmar så grät jag. Jag hade just förlorat den jag älskade mest av allt i hela världen på grund av ett enda dumt misstag.
Nån vecka senare
Jag hade inte hört nåt från Ulrik. Och varför skulle jag göra det? Jag hade sårat honom. Mycket. Varför skulle han vilja prata med mig? Om nån skulle säga förlåt så var det jag. Jag hade kommit fram till vad jag kände för Eric också. Kanske dags att han fick veta hur jag mådde. I en vecka hade jag nu isolerat mig från omvärlden. Levt på glass och mjölk. Men nu måste jag berätta för Ulrik hur det ligger till. Han har rätt att få veta.
Jag tog fram datan och loggade in på mejlen. Jag klickade på ”Nytt” och började skriva. När jag var klar läste jag igenom det och flyttade pilen till skicka. Jag tvekade. Skulle jag skicka? Fingret darrade till och tryckte ner knappen. Inom några sekunder så kom det upp: ”Meddelandet har skickats.”
Okej... jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen. Nu var det bara att vänta och hoppas.
Ulriks perspektiv
Jag satt vid datan och kollade runt lite på internet. Kanske borde kolla mejlen, var sjukt länge sen! Jag logga in och såg till min förvåning att jag inte hade fått många mejl alls. Endast några från facebook och ett från... Katherine. Toppen! Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli sämre än den redan var. Jag var på ganska dåligt humör. Anledningen till det var att jag hade vart i studion och övat några låtar. Men varje gång jag började sjunga så tänkte jag på Kate och jag tappade texten. Så jag hade gått hem, missnöjd och satt mig framför datorn. Tyvärr hade jag träffat några tjejer på stan på hemvägen också. Jag älskar att träffa mina fans men just idag var en dålig dag.
Jag återvände till verkligheten och klickade på öppna. Spänt stirrade jag på skrämen och väntade på att datorn skulle ladda upp mejlet. 97 % , 98% , 99 %. Nästan klart.
Vad stod det...?
Kommentera! :)
Förlåt!
Kapitel 18. Trust
Detta hände senast:
”Jag hade kul idag.” sa jag tyst. Jag kunde nästan känna hur han log. Jag känder hans läppar mjukt snudda vid mitt hår och det sände små elektriska stötar genom mig.
”Jag också!” sa han lika tyst. Bussen var framme och vi stapplade in i lägenheten. Jag ramlade ihop på sängen. Ulrik la sig bredvid mig och kysste mig ivrigt. Jag kände hur hans händer drog ner dragkedjan till min klänning. Jag stoppade honom. Han tittade på mig förvånat.
”Gjorde jag något fel?” Han lät ängslig.
”Nejdå! Jag är bara så trött så snälla kan vi sova.” Jag såg att han blev besviken. ”Jag vill också Ulrik, men inte i natt.” sa jag lugnt. Han nickade och la istället armen runt mig. Jag somnade så snart jag stängt ögonen, fortfarande med festklänningen och klackskorna på och med Ulriks varma andetag i nacken.
Några dagar senare
Mitt och Ulriks förhållande hade återgått till det normala. Livet flöt på om vanligt. I alla fall Ulriks. Mitt var lite mer komplicerat. Jag hade inte hört av Eric sen den där dagen på skolgården och jag kände att jag måste prata med honom. Antagligen hade han åkt tillbaka till Forks igen. Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på att jag bara hade lämnat honom. Det var så mycket som inte var utredat. Så många frågor som var obesvarade.
Jag kände att nån dök upp bakom mig och sen kände jag Ulriks läppar mot min hals. Jag vände mig om och mina läppar mötte hans. Han lyfte upp mig så jag hade mina ben runt hans midja. Han gick långsamt in i sovrummet och la mig på sängen. Jag kände hans tungspets och mitt hjärta kastades mot revbenen.
Erics perspektiv
Jag vandrade rastlöst runt i lägenheten i Göteborg. Försökte komma på vad jag skulle göra. Jag behövde prata med Katherine men det kändes så fel att vara med henne, prata med henne sen hon sagt att hon hade en pojkvän. Som till på köpet hade sett när jag kysste henne. Men jag var tvungen att prata med henne. Tveksamt tog jag upp mobilen och slog hennes nummer.
Ulriks perspektiv
Flera timmar senare så hade vi för länge sen gjort oss i ordning igen och satt nu vid bordet och åt mat. Inte särskilt god direkt. Eftersom varken Kate eller jag var särskilt bra på att laga mat så kan ni nog förstå att det inte var nån festmåltid. Men det var ändå en ganska enkel rätt vi hade lagat. Färdiga köttbullar och pulvermos. Borde inte vara så svårt att göra egentligen, men tydligen för svårt för oss. När vi hade tagit ungefär 3 tuggor var så sköt Kate ifrån sig tallriken och sköljde munnen med allt vatten som var kvar i mitt glas. Hennes var för länge sen slut. Jag gjorde likadant och tittade sen på henne.
”Färdigmat?” frågade hon. Jag nickade och vi gick och tog på oss kläderna och begav oss ner på stan för att hitta nåt ställe där vi kunde köpa mat. Vi vandrade runt på stan ett bra tag innan vi bestämde oss för att helt enkelt ta Mcdonald's. Vi tog med oss maten eftersom både Kate och jag var trötta. När vi kom tillbaka till lägenheten så vibrerade Kates mobil. Hon tog upp den och tittade på skärmen innan hon klickade bort samtalet och återgick till att ta av sig skorna. Jag tittade nyfiket på henne.
”Vem var det?”
”Nae, det var inget viktigt!” sa hon kort. Jag strundade i att tjata och satte mig istället i soffan och började äta.
Katherines perspektiv
När vi hade ätit klart så gick jag fram till sängen och la mig ner. Jag kände att Ulrik la sig bredvid mig. Han tittade på mig och log. Jag log tillbaka innan jag slöt ögonen och somnade. Jag sov dåligt och drömde mardrömmar. Jag vaknade gång på gång. När jag vaknade för minst tionde gången så kunde jag inte somna om. Solen lyste in genom gardinerna och bländade mig i ögonen. Jag bestämde mig för att ta en joggingtur för att rensa tankarna. Jag tog på mig joggingkläder och tog Ipoden i handen. Innan jag gick ut skrev jag en lapp till Ulrik för att han inte skulle undra vart jag var. Ute och joggar. Kommer snart tillbaka. Älskar dig! / Kate
Ulriks perspektiv
Jag vaknade och märkte att Kate inte låg bredvid mig. Förvånad reste jag mig upp och såg mig om i lägenheten. På soffbordet låg en lapp från Kate där det stod att hon var ute och joggade. Jaha, vad skulle man göra nu då? Jag satte mig i soffan och slog på teven. Bläddrade lite bland olika kanaler men hittade inget intressant så jag stängde av igen. Jag reste mig upp och vandrade planlöst runt i dom olika rummen. Då hörde jag plötsligt en svag vibration. Jag såg mig om och såg Kates mobil ligga på sängen. Tydligen hade hon glömt den hemma. Jag gick fram till sängen och tog upp den. ”Erik ringer” stod det på skärmen. Tveksamt svarade jag.
”Hallå?”
”Hej!” hördes en röst i andra änden. ”Ursäkta, men vem pratar jag med?”
”Ulrik, Katherines pojkvän.”
”Jaha...” sa han avvaktande.
”Förlåt, men hur känner du henne?” sa jag frågandes.
”Har hon inte sagt det? Jag är killen hon kysste på skolgården.” Jag ryckte till.
”Va? Nej hon har inte sagt nåt. Berätta exakt vad som har hänt!” sa jag skarpt.
”Ehh, ja visst...” Det jag sen fick höra gjorde att tårarna började rinna nerför kinderna.
Katherines perspektiv
När jag kom tillbaka till lägenheten var det låst. Jag tog fram nyckeln och låste upp. Det jag såg när jag öppnade dörren gav mig en chock. Där stod Ulrik med armarna i kors och i ena handen hade han min mobil.
”Hej!” sa jag oroligt. Han svarade inte utan sa bara.
”Eric ringde förut.” Jag ryckte till.
”Vad sa han?”
”Han berättade ett och annat som inte du har berättat.” Jag stirrade på honom mållöst. Han kom fram till mig och såg mig stint i ögonen. ”Kate, du har några allvarliga saker att förklara!”
så nu har jag gjort som ni ville, skrivit lite av det förra kapitlet i början på det här. Kommentera! <3
Vad tycker ni?
Kapitel 17. Tonight, tonight
Nästa dag
Nästa morgon vaknade jag med ett leende på läpparna och tänkte tillbaka på dagen innan. Den bästa dagen i mitt liv och självklart natten. Att få känna Ulriks närhet igen. Jag vände huvudet mot honom och såg att han hade öppna ögon och låg och betraktade mig. Ett leende sprack upp på hans läppar när han såg att jag log.
”Vad ler du åt?” frågade jag glatt.
”Du ser så lycklig ut” svarade han.
”Jag är lycklig, är inte du det?”
”Lyckligare än på länge.” Han drog mig mot sig och gav mig en lång passionerad kyss vilket fick mig att lägga mig över honom. Men innan han hann göra något mer hade jag dragit mig undan och hoppat upp ur sängen.
”Neeej!” gnällde han. Jag skrattade till.
”Livet är svårt Ulrik, man måste fatta svåra beslut och nu har jag just gjort ett väldigt svårt val.” deklamerade jag.
”Jaha, och vad var det för svårt val då?” Han lät nyfiken.
”Jag valde nyss mellan att fortsätta kyssa dig eller ta förnuftet till fånga och upptäcka dagen.” sa jag viktigt. Han började fnissa.
”Vad är det som händer denna dag då?”
”Det är ju det jag inte vet! Jag måste upptäcka vad som ska hända. Antagligen ska jag inte göra nånting utan bara ligga och steka i solen.”
”Jaså, jaha det kan du ju fortsätta drömma om!” sa han hånfullt. Jag tittade på honom förvånat. Han reste sig upp och satte ett finger i min bröstkorg. ”Du ska följa med mig till ett släktkalas idag!”
”Vah? Varför ska jag följa med på ett släktkalas? Med din släkt?” sa jag irriterat. Han nickade.
”Kom igen, det blir kul. Och så får dom ju lära känna dig också.” Jag skakade på huvudet.
”Snälla snälla snälla snälla snälla för min skull? Det blir inget kul annars.” Han såg på mig med stora bedjande ögon. Och jag gav upp.
”Visst!” snäste jag men kunde inte rå för att le.
”YES! Tack tack tack tack du är bäst!” sa han upphetsat.
”Vet jag väl!” skrattade jag.
Senare samma dag
Jag stod bredvid Ulrik och klamrade mig fast vid hans arm. Vi var omringade av hans släkt. Han hade ingen liten släkt heller. Det måste vara minst hundra pers här.
”Ulrik, jag är nervös. Tänk om dom inte tycker om mig!” viskade jag till honom.
”Jodå, hur kan man inte tycka om en sån underbar person som du?” Han fick det att låta så enkelt och det gjorde mig lite lugnare. Dom första utav Ulriks släkt kom fram till oss och Ulrik presenterade mig. Dom hälsade på mig och log.
Sen fortsatte det i samma banor och jag vart lugnare och lugnare för varje släkting som kom fram. Men samtidigt kunde jag inte undgå sanningen att jag egentligen inte hörde hemma här. Så efter några timmar, då jag och Ulrik hade skilts, så började jag spana efter honom igen. Jag såg honom med en gång. Han hade ingen keps på sig idag så hans ljusa hår kände man snabbt igen vart man än var. Jag började bana mig fram och nådde tillslut fram till Ulrik och ryckte honom i armen. Han vände sig om.
”Vad är det?” sa han.
”Kan vi gå? Jag börjar bli trött.” Han nickade och tog min hand. Vi sa hejdå till hans släktingar och begav oss sedan mot busshållplatsen. Vi hade bestämt att vi skulle till Ulriks lägenhet eftersom den var störst. När vi kom fram till busshållplatsen så var bussen redan där och det var bara att hoppa på. Vi valde några platser långt bak i bussen och så fort vi hade satt oss ner så la jag huvudet på hans axel. Han började stryka mig över håret.
”Jag hade kul idag.” sa jag tyst. Jag kunde nästan känna hur han log. Jag känder hans läppar mjukt snudda vid mitt hår och det sände små elektriska stötar genom mig.
”Jag också!” sa han lika tyst. Bussen var framme och vi stapplade in i lägenheten. Jag ramlade ihop på sängen. Ulrik la sig bredvid mig och kysste mig ivrigt. Jag kände hur hans händer drog ner dragkedjan till min klänning. Jag stoppade honom. Han tittade på mig förvånat.
”Gjorde jag något fel?” Han lät ängslig.
”Nejdå! Jag är bara så trött så snälla kan vi sova.” Jag såg att han blev besviken. ”Jag vill också Ulrik, men inte i natt.” sa jag lugnt. Han nickade och la istället armen runt mig. Jag somnade så snart jag stängt ögonen, fortfarande med festklänningen och klackskorna på och med Ulriks varma andetag i nacken.
Känner mig lite tvingad hehe
Kapitel 16. When the fire goes out
”Ulrik!” ropade jag. Inget svar. Jag såg mig om efter en väg ner till honom. Inte långt ifrån mig så såg jag en rimlig väg. Den såg visserligen inte så säker ut men det var den enda jag såg. På vägen ner så skrapade jag mig på flera stenar, jag halkade upprepade gånger och slog i mig så hårt att tårarna började rinna. Men ner kom jag iallafall och sjönk ner på knä bredvid Ulrik. Hans ögon var slutna och när jag kände på hans hand så var den iskall. Jag flyttade fingrarna till hans hals men kände ingen puls. Panikslaget så kände jag vid handlederna också men utan resultat.
Då tog jag upp mobilen och ringde ambulans. När jag fått beskedet att dom skulle komma så fort som möjligt så lutade jag mig över Ulrik, la mitt huvud på hans bröst och började gråta.
”Snälla du får inte lämna mig. Snälla Ulrik. Snälla, snälla, snälla...” snyftade jag. ”Jag älskar ju dig!” När ingenting hände så reste jag mig frustrerat upp och kastade min mobil långt ut i vattnet. Jag var så arg och ledsen att jag inte ens brydde mig om att jag inte hade nån mobil längre. Saker går att köpa. Men Ulrik kan man aldrig köpa tillbaka. Hur mycket jag än försökte så skulle jag aldrig få höra hans underbara röst igen. Aldrig få känna hans beskyddande armar runt mig när jag sov. Att aldrig få somna till ljudet av hans skratt. Hans underbara skratt som hade lyst upp så många av mina dagar. Tårarna hade slutat rinna och nu fanns bara en ensam tomhet kvar. Jag tog upp en sten från stranden och tittade på den. Den var vass i ena änden och i ren frustration så drog jag den hårt mot underarmen. Huden brast och blod sipprade fram. Jag drog den fler och fler gånger på armen tills både handen och armen var röda av blod. Jag kände ingen smärta utan fortsatte på andra armen istället. När även den armen var full av rivsår och jag släppte stenen, då kom smärtan. Mörka fläckar uppstod i mitt synfält och jag kände hur benen inte bar längre. Allt slocknade.
När jag väl vaknade igen så var jag i ett välbekant vitt rum. Jag memorerade snabbt vart jag var. Sjukhuset såklart. Jag mindes allt i detalj. Hur jag hade sett Ulrik nere vid stranden, hur jag hade skurit mig själv med en sten i armarna och hur allt hade svartnat. Jag lyfte försiktigt på armarna och såg att dom var täckta av vita bandage. Jag satte mig upp i sängen och kände efter hur jag mådde. Inget brutet, inget snurrande huvud och ingen smärta i armarna. En doktor kom in i rummet.
”Jaså, du har vaknat nu.” sa han glatt. Jag nickade. ”Vad bra, hur känner du dig?”
”Bra!” sa jag kort.
”Utmärkt, då ska vi bara kolla några saker så kan du få åka hem sen.”
Någon timme senare
Jag stod vid receptionen i sjukhuset och väntade på att bli utskriven. Jag mådde bra. I alla fall sett från utsidan. Inuti mig kände jag fortfarande samma tomhet som innan.
”Sådär vännen.” sa kvinnan bakom disken och gav mig några papper. Jag tog emot dom och stoppade ner dom i jackfickan. Sen började jag långsamt gå genom korridoren mot dörren som ledde ut till den friska luften. Men innan jag hunnit halvvägs så kom det ut en kille från ett rum framför mig. Han tittade inte åt mitt håll men en enda blick på honom och jag visste vem han var. En rutig skjorta, svart gubbkeps på huvudet och ett gitarrfodral i handen.
”Ulrik?” sa jag förvånat. Han vände sig om och stirrade på mig med stora förvånade ögon.
”Kate, är det du?” Jag nickade och mina ögon tårades. Likaså hans. Han ställde ner gitarrfodralet och blev stående med utbredda armar. Jag sprang mot honom och ramlade rakt in i hans famn. Hans armar slöts beskyddande runt mig och han lutade hakan mot mitt huvud. Jag kände hur mitt hår vart fuktigt av hans tårar och han viskade:
”Förlåt, jag älskar dig. Snälla förlåt mig.”
”Jag älskar dig också Ulrik!” snyftade jag. Men den här gången grät jag inte av sorg. Utan nu var det glädjetårar som rann nerför mina kinder. Han släppte mig och tittade mig stint in i ögonen innan han böjde ner sitt huvud och kysste mig. Hans kyssar. Dom bästa i hela världen.
kör på minst 8 kommentarer till nästa kapitel helst fler :)
7 kommentarer!
Kapitel 15. As long as you love me
Katherines perspektiv
Jag kysste Eric igen. Men den här gången var det annorlunda. Jag puttade inte bort honom utan besvarade den istället. Jag visste inte varför det bara kändes rätt. Då hörde jag plötsligt en röst som jag väl kände igen.
”Hur kunde du?” ropade Ulrik. Jag tittade häpet upp och såg mig omkring. Sen upptäckte jag honom och slog handen för munnen.
”Ulrik, jag kan förklara!” ropade jag svagt, men sanningen var att det kunde jag ju inte. Jag visste inte vad jag höll på med eller vilken situation jag hade hamnat i. Jag såg hur det rann tårar nerför hans kinder.
”Hur fan kunde du Kate?” Ja, hur kunde jag. Efter allt han gått igenom. Jag sänkte handen och sjönk ihop på marken. Jag såg hur han vände sig om och sprang iväg. Hur hade den här situationen uppstått egentligen. Jag var tvungen att tänka tillbaka.
En timme tidigare
Det var rast och jag stod och hade tråkigt. Vendela var sjuk så jag hade inget att göra. Plötsligt känner jag en knackning på min axel och jag hoppar till.
”Oj, lessen det var inte meningen att skrämma dig.” säger... Eric! Min ilska bubblar och jag vänder mig långsamt om.
”Jag pratar inte med dig!” väser jag. Han ignorerade mig.
”Jag ville bara säga förlåt.” Jag tappade hakan. Jag hade aldrig trott att han skulle säga förlåt. ”Jag vill att vi ska vara vänner, men jag vet också att du gillar mig mer än som bara vän.” Än en gång vart jag helt paff.
”Vad får dig att tro det?” frågar jag misstänksamt.
”Du skulle ju inte protestera om jag gjorde så här eller hur?” Han tog mina händer och började leka med mina fingrar. Och han hade rätt, jag slet mig inte undan och stod helt stilla och tittade på våra händer.
”Och så här.” Han tog ett steg närmare mig och jag ett steg närmare honom. Det var knappt en centimeter mellan oss nu. ”Eller så här.” Han böjde sig fram och jag lyfte huvudet och besvarade kyssen. Jag lindade armarna runt hans nacke och jag kände hans händer på min midja. Det här var fel egentligen men just nu så kändes det helt rätt.
Tillbaka till nutid
Jag kände hur det gjorde ont i hjärtat när jag insåg vad jag faktiskt hade gjort. Ulrik hade vart i koma 2 månader och nu när han äntligen hade vaknat så svek jag honom. Hur kunde jag göra något sådant. Jag märkte att Eric satt bredvid mig och jag återvände till verkligheten.
”Katherine hur är det? Vem var han?”
”Det där var min pojkvän som har legat i koma i 2 månader. Hur fan tror du jag mår?” skrek jag åt honom. Han stirrade på mig mållöst och sen sårat. Då insåg jag vad jag hade sagt. Jag borde ha sagt att jag hade en pojkvän.
”Varför sa du inget?” frågade han med tom röst.
”Jag ville men jag kunde inte, förlåt Eric men jag kan inte.” Jag kände hur rösten höll på att brista och med dom orden sagda reste jag mig upp och sprang ut från skolgården för att leta efter Ulrik. Var kunde han vara? Min mobil vibrerade och jag tog upp den. Ett sms från Ulrik.
Kate, det här blir det sista som du hör från mig. Jag orkar inte leva efter det du gjorde, jag ser inget meningsfullt med livet utan dig. Jag älskar dig fortfarande men ditt svek är för mycket. Hur kunde du? Efter allt jag gått igenom? Hur Kate? Hur? Jag älskar dig! / U <3
Nej, han fick inte ta livet av sig. Han fick inte, hur ska jag klara mig då? Jag försökte ringa men fick inget svar. Jag sprang genom stan utan att bry mig om den bultande smärtan i lungorna. Jag hade kommit ut ur stan för länge sen och var nu framme vid en klippa som stupade ner i havet. Där nere såg jag något. Eller någon. Det ljusa håret spretade och bredvid mig på klippan låg en gubbkeps.
Kommentera!!!! <3