Kapitel 26. Boys don't cry
Det är omöjligt. Det är omöjligt och ändå har det hänt. Död. Kate är död. Jag fattar inte, inte förrns någon varsamt lägger en hand på min axel och leder mig ut ur rummet. Jag förs ut i korridoren och är inte medveten om hur långt vi har gått men snart är det någon som trycker ner mig i en soffa. Jag stirrar tomt framför mig. Mitt huvud snurrar. Någon sätter sig bredvid mig. Barnmorskan. Hon lägger armen om mina axlar.
”Ulrik.” Jag lyfter huvudet och ser in i hennes ögon. Dom är fulla av medlidande och sorg. Då kommer tårarana. Först rinner dom bara tyst nerför kinderna på mig men innan jag hinner reagera så snyftar jag högt. Jag vet inte hur länge jag sitter där men det känns som en hel evighet. Till slut reser jag mig upp.
”Vart ska du?” frågar barnmorskan oroligt. Jag vänder mig mot henne och säger:
”Till min familj. Till mina döttrar.” Hon säger inget mer och jag går ut i korridoren och in i rummet bredvid. Där står två små sjukhussängar och där ligger dom. Vända mot varandra. Mina döttrar ligger där och sover, ovetandes om att dom just förlorat sin mor. Jag drar fram en stol och sätter mig och tittar på dom. Så små. Så ovetandes. Tårarna rinner långsamt ner för mina kinder. Den ena av dom två flickorna rör på sig litei sömnen. Hon sträcker ut sin lilla hand mot den andra sängen. Som om hon ville ta tag i sin systers hand. Jag ler lite innan jag somnar.
En vecka senare är det dags för Kates begravning. Den senaste veckan har känts oändlig. Fylld av tårar och sorg. Jag har pratat med läkare, psykologer och samtidigt försökt agera pappa. Det har vart väldigt intensivt och jobbigt på ett sätt som man inte kan ana om man inte varit med om något sånt här själv. Och mitt i allting så var Kates begravning tvungen att planeras. Jag ville hålla den så snart som möjligt. Få det överstökat.
Så nu står jag här. I en stor kyrka med dubbelbarnvagnen bredvid mig. Flickorna sover lugnt och stilla i den. Det är inte många personer som samlats här. Bara min familj, några av mina vänner och så Eric. Jag bjöd honom eftersom jag kände att vi behövde sluta fred. Jag hade träffat honom bara någon dag tidigare och vi hade pratat och skakat hand. Bokstavligen. Så nu står han här, bredvid mig iklädd svart kostym. Jag bär också svart kostym. Begravningen går snabbt och sen är det dags att gå fram till kistan. Jag låter alla andra gå fram först. Dom går fram, lägger en blomma, rör lite vid kistan och kommer sen fram och kramar om mig. När alla har gått ut ur kyrkan förutom Eric, som står och väntar med barnvagnen, så går jag fram till den vita kistan. I den ligger Kate, iklädd en enkel svart klänning och med håret utsläppt runt omkring sig. Ögonen är slutna.
”Hej då Kate. Jag älskar dig, lycka till. Vi ses snart okej? Okej.” Jag böjer mig fram och kysser henne på kinden. Sen vänder jag mig om och rör mig mot utgången. Det är svårt att bara gå därifrån men jag vet att jag måste. Går jag inte nu så kommer jag aldrig kunna göra det. Jag kommer fram till Eric. Han lägger handen på min axel och vi går ut ur kyrkan. Jag gråter fortfarande. En stund står vi bara stilla utanför portarna till kyrkan och ser ut över den stora kyrkogården. Sen säger Eric:
”Har du bestämt några namn än då, Ulrik?” Jag tittar upp på honom och ler lite.
”Ja, jag vill att dom ska döpas efter henne.” Jag tar en paus och lägger sedan händerna på varsin flickas huvud. Den enda skillnaden man kan se på dom är ögonfärgen. Den ena flickan har ärvt Kates bruna ögon och den andra mina blå. ”Min dotter med bruna ögon kommer döpas till Melanie och min dotter med blå ögon till Katherine.” Jag ser på Eric och han ler. Jag ler svagt tillbaks. Vi säger inget utan tar bara barnvagnen med oss och promenerar långsamt ut från kyrkogården.
