believeindreamsforever.blogg.se

Ulriks perspektiv

Jag stod vid busshållplatsen och väntade på Kate. Väldigt vad hon tog lång tid på sig. Hon skulle ju bara köpa en dricka. Bussen skulle komma om fem minuter så hon måste skynda sig om hon ska hinna med den.

5 minuter senare

Bussen hade kommit men Kate hade fortfarande inte dykt upp. Jag började bli riktigt orolig nu.

”Hallå, ska du med eller?” sa busschauffören otåligt. Jag skakade bara på huvudet och bestämde mig för att gå och leta efter henne. Jag började gå tillbaka samma väg som vi kom och efter tag hörde jag högljudda röster en bit framför mig. Det lät som om några slogs. Eller snarare att nån slog på nån annan. Oron steg inom mig och jag började småspringa. Jag rundade ett gatuhörn och fick se två män som slog Kate. Hon hängde slappt i den ena mannens armar medans den andra slog henne med en pistol. Hela hennes ansikte och överkropp var blodig och hon var knappt vid medvetande.

”Sluta! Ni dödar henne!” skrek jag panikslaget. Dom tittade upp och en av dom riktade en pistol mot mig. Han tryckte av och jag kände en svindlande smärta i armen och sen i magen. Det sista jag såg innan allt slocknade var Kates ögonlock som fladdrade till och gärningsmännen som skyndade iväg med hennes väska.

Katherines perspektiv

Smärtan var oändlig. Jag kände hur nån slog mig och sedan Ulriks röst. ”Sluta! Ni dödar henne!” Jag kände att dom släppte mig och två höga skott hördes. Jag lyckades tvinga upp ögonlocken lite och på gatan några meter ifrån mig ligger Ulrik. Han blöder från två sår. Ett i armen och ett i magen. Jag ser på honom och vill bara skrika. Hans blågröna ögon finner mina och det är det sista jag ser innan allt slocknar.

Jag vaknar i ett vitt rum och det första jag tänker är: ”Var är Ulrik? Är han okej?” Jag försöker sätta mig upp men det snurrar till våldsamt i huvudet. Jag ger upp försöket och tittar mig istället runt i rummet. Det är vitt i hela rummet. Längre hinner jag inte innan dörren öppnas och en läkare kommer in åtföljd av Ulriks mamma. Det syns att hon har gråtit.

”Hur känner du dig?” frågar läkaren.

”Bra, vart är Ulrik, hur mår han?” Läkaren harklar sig och tittar på mig med allvarlig min.

”Tyvärr så mår han inte så bra. Han är inne på operation och dom gör så gott dom kan för att rädda honom.”

”Va!!!!??? Menar ni att han kommer dö.”

”Som sagt så gör vi allt för att rädda honom men vi vet inte om han kommer överleva. Det ser mörkt ut just nu.” Jag hade instiktivt satt mig upp men nu lutade jag mig tillbaka igen och lät orden sjunka in. Katarina kom fram till mig och strök mig över pannan.

”Gumman, hur mår du?”

”J-jo jag mår bra!” Då sprang läkaren plötsligt ut ur rummet.

”Stanna här!” skrek han.

”Vad är det som händer?” frågade jag oroligt och tittade på Katarina. Men jag såg att hon förstod lika lite som jag. Läkaren kom tillbaks in i rummet med ledsen min.

”Katherine, Katarina tyvärr måste jag meddela att Ulrik nog inte kommer överleva det här.

”Neeeej!” skrek Katarina och sprang ut ur rummet. Läkaren sprang efter henne. Jag hörde att han försökte lugna ner henne. Hon skrek och grät. Men jag kunde varken skrika eller gråta. Jag kände bara att det började göra ont. Ont nånstans i hjärtat. Som om nån hade stuckit en kniv i det. Han skulle inte dö. Fick inte dö. Han fick inte dö! Men vad skulle hända om han gjorde det? Vad skulle jag göra utan honom. Vad skulle jag vara? Jag reste mig upp ur sängen och gick ut i korridoren. Jag såg varken Katarina eller läkaren nånstans men jag kikade in i ett rum i närheten. Då såg jag Urlik. Han låg på en säng i närheten av mig. Jag sprang fram till honom och sjönk ner på en stol bredvid sängen. Han blundade men flämtade häftigt. Då började jag gråta.

”Du kommer klara dig Ulrik! Du kommer klara dig! Kämpa! Kämpa för mig…” rösten sprack och jag fick tvinga fram dom sista orden. ”Jag älskar dig Ulrik. Jag kommer alltid att älska dig! Jag lämnar dig aldrig. Aldrig!"

så där har ni äntligen kapitel 11. hoppas ni gillar det. Kommentera jättemkt! :)

puss på er <3