Epilog
Epilog:
Dom två flickorna springer runt på den stora blomsterängen och försöker fånga varandra. Så slående lika är dom att man bara på nära håll ser skillnad på dom. Deras små ben hinner inte riktigt med i tempot som dom egentligen vill springa i och då och då faller dom omkull. Men snart är dom små flickorna uppe och springer efter varandra igen. Själv sitter jag på en trädstam ett tiotal meter ifrån dom. Flickorna skrattar. Skratten som är lika vackert som deras mammas skratt en gång var. Det är tre år sen. Tre år sedan alltting hände. Tre år sedan jag förlorade henne. Smärtan finns fortfarande kvar, långt inne i mig gömmer den sig. Det kommer att komma en dag då dom två flickorna kommer att få veta vad som hände deras mamma. Men det är långt kvar till dess. Dom två flickorna har nu lagt sig ner bland blommorna mitt ute på ängen. Jag reser mig upp och springer bort till dom. Och när jag ser dom ligga där, hand i hand, så ser jag henne. Jag ser henne i dom. I utséendet, i personligheten, i allt. Det är som att hon är här. Precis här och vakar över oss som en skyddsängel. Jag sätter mig ner i gräset. Flickorna sätter sig upp. Dom tittar på mig och ler. Två små änglaleenden är det. Jag ler tillbaks och lyfter blicken mot himlen. En lätt bris drar över ängen och dom två flickornas hår blandar sig med varandra. Det är i början av september; sommaren går mot sitt slut. Och snart, snart kommer hösten vara här.
så nu är jag äntligen klar, två år sen jag började och nu är jag äntligen klar. artade sig till en bok som jag förmodligen kommer ge ut. tack alla som har stöttat mig!! :) <3
Love xoxo
Kapitel 26. Boys don't cry
Det är omöjligt. Det är omöjligt och ändå har det hänt. Död. Kate är död. Jag fattar inte, inte förrns någon varsamt lägger en hand på min axel och leder mig ut ur rummet. Jag förs ut i korridoren och är inte medveten om hur långt vi har gått men snart är det någon som trycker ner mig i en soffa. Jag stirrar tomt framför mig. Mitt huvud snurrar. Någon sätter sig bredvid mig. Barnmorskan. Hon lägger armen om mina axlar.
”Ulrik.” Jag lyfter huvudet och ser in i hennes ögon. Dom är fulla av medlidande och sorg. Då kommer tårarana. Först rinner dom bara tyst nerför kinderna på mig men innan jag hinner reagera så snyftar jag högt. Jag vet inte hur länge jag sitter där men det känns som en hel evighet. Till slut reser jag mig upp.
”Vart ska du?” frågar barnmorskan oroligt. Jag vänder mig mot henne och säger:
”Till min familj. Till mina döttrar.” Hon säger inget mer och jag går ut i korridoren och in i rummet bredvid. Där står två små sjukhussängar och där ligger dom. Vända mot varandra. Mina döttrar ligger där och sover, ovetandes om att dom just förlorat sin mor. Jag drar fram en stol och sätter mig och tittar på dom. Så små. Så ovetandes. Tårarna rinner långsamt ner för mina kinder. Den ena av dom två flickorna rör på sig litei sömnen. Hon sträcker ut sin lilla hand mot den andra sängen. Som om hon ville ta tag i sin systers hand. Jag ler lite innan jag somnar.
En vecka senare är det dags för Kates begravning. Den senaste veckan har känts oändlig. Fylld av tårar och sorg. Jag har pratat med läkare, psykologer och samtidigt försökt agera pappa. Det har vart väldigt intensivt och jobbigt på ett sätt som man inte kan ana om man inte varit med om något sånt här själv. Och mitt i allting så var Kates begravning tvungen att planeras. Jag ville hålla den så snart som möjligt. Få det överstökat.
Så nu står jag här. I en stor kyrka med dubbelbarnvagnen bredvid mig. Flickorna sover lugnt och stilla i den. Det är inte många personer som samlats här. Bara min familj, några av mina vänner och så Eric. Jag bjöd honom eftersom jag kände att vi behövde sluta fred. Jag hade träffat honom bara någon dag tidigare och vi hade pratat och skakat hand. Bokstavligen. Så nu står han här, bredvid mig iklädd svart kostym. Jag bär också svart kostym. Begravningen går snabbt och sen är det dags att gå fram till kistan. Jag låter alla andra gå fram först. Dom går fram, lägger en blomma, rör lite vid kistan och kommer sen fram och kramar om mig. När alla har gått ut ur kyrkan förutom Eric, som står och väntar med barnvagnen, så går jag fram till den vita kistan. I den ligger Kate, iklädd en enkel svart klänning och med håret utsläppt runt omkring sig. Ögonen är slutna.
”Hej då Kate. Jag älskar dig, lycka till. Vi ses snart okej? Okej.” Jag böjer mig fram och kysser henne på kinden. Sen vänder jag mig om och rör mig mot utgången. Det är svårt att bara gå därifrån men jag vet att jag måste. Går jag inte nu så kommer jag aldrig kunna göra det. Jag kommer fram till Eric. Han lägger handen på min axel och vi går ut ur kyrkan. Jag gråter fortfarande. En stund står vi bara stilla utanför portarna till kyrkan och ser ut över den stora kyrkogården. Sen säger Eric:
”Har du bestämt några namn än då, Ulrik?” Jag tittar upp på honom och ler lite.
”Ja, jag vill att dom ska döpas efter henne.” Jag tar en paus och lägger sedan händerna på varsin flickas huvud. Den enda skillnaden man kan se på dom är ögonfärgen. Den ena flickan har ärvt Kates bruna ögon och den andra mina blå. ”Min dotter med bruna ögon kommer döpas till Melanie och min dotter med blå ögon till Katherine.” Jag ser på Eric och han ler. Jag ler svagt tillbaks. Vi säger inget utan tar bara barnvagnen med oss och promenerar långsamt ut från kyrkogården.
Kapitel 25. Forever your.
”Okej, Ulrik det är en sak jag måste säga till dig och jag vet inte hur du kommer ta det men snälla dra inte förhastade slutsatser utan ta det bara lugnt. Jag är gravid.” Jag står framför spegeln i badrummet och stirrar på mig själv. Det är tredje dagen i rad som jag står här och försöker komma på ett sätt att tala om för Ulrik att jag är gravid. Han kommer antagligen att öppna dörren vilket ögonblick som helst. Jag går ut i köket och börjar med maten. Precis när jag är klar kommer Ulrik instövlande i köket och sätter sig vid matbordet. Jag sätter mig mitt emot honom. Vi äter en stund under tystnad inna Ulrik öppnar munnen:
”Så älskling, hur har din dag varit?”
”Bra, din då?” svarar jag kort.
”Jo bra.” Konversationen avtar och vi återgår till maten. Nej, nu måste jag faktiskt berätta.
”Jo Ulrik, det är en sak jag behöver berätta för dig.”
”Jag lyssnar.”
”Jag vet inte hur du kommer ta det men kan du försöka att inte bli arg?”
”Ja Kate, jag tar det lugnt. Vad är det?”
”Eehm..jo.. det är så att....jag...ehhm, men vafan. Jag är gravid, Ulrik!” Det klirrar till när Ulrik tappar gaffeln på tallriken.
”Va?” Jag håller blicken riktad mot bordet. ”Är du säker?”
”Aa.”
”Okej, så vad ska vi göra?”
”Jag vet inte.” säger jag tyst. Ulrik sträcker fram handen och snuddar vid min kind. Jag lyfter blicken och ser på honom. Han tar min hand och precis då inser jag att jag vill behålla det här barnet. Tanken har aldrig slagit mig förut men nu inser jag att vi kan klara det här ihop.
”Ulrik, jag vill behålla det här barnet.” säger jag och ser honom djupt in i ögonen. Han ser på mig fundersamt.
”Är du helt säker på det här?” Jag nickar. ”Isåfall tycker jag vi ger det en chans!”
”Va, Ulrik är du säker?” säger jag glatt.
”Jag älskar dig Katherine och jag kommer vara här vid din sida oavsett vad som händer. Det lovar jag. På hedersord!”
Åtta månader senare
”Ulrik! Ulrik!” skriker jag. Klockan är två på natten och jag sitter upp i sängen. Det kniper till i magen igen och jag ruskar om honom. Äntligen vaknar han.
”Vad är det?!” frågar han oroligt.
”Jag har värkar.” flåsar jag ansträngt.
”Va, men det är ju en månad för tidigt.”
”Jag vet och därför måste vi åka in.”
”Jag ringer en taxi med en gång.”
15 minuter senare sitter jag på en sjukhussäng i ett vitt rum. Ulrik håller mig i handen samtidigt som en läkare håller på och undersöker mig.
”Stämmer det att det är en månad kvar till beräknad födsel?” frågar han. Jag nickar.
”Hur mycket har du gått upp i vikt under graviditeten?”
”Ca. 25 kg.”
”Aha, och hur känner du dig nu?”
”Trött, yr och lite förvirrad.” säger jag matt.
”Okej, tack. Skulle jag kunna få prata med dig i enrum?” säger han vänd till Ulrik.
”Jag kommer snart.” säger Ulrik och ger mig en kyss på pannan. Dom går ut och jag lägger mig ner och försöker sova. Värkarna har gått över för tillfället men det gör ändå ont i magen. Jag stryker försiktigt min stora mage och tänker på dom som ligger där inne. Ja, för det är faktiskt inte bara ett barn som ligger där inne utan två. Två flickor, det känner jag på mig. Jag ler för mig själv och somnar.
Ulriks perspektiv
”Så är hon okej?” frågar jag ängsligt.
”Det var det jag ville prata om. Er flickvän riskerar lindrig havandeskapsförgiftning.”
”Jaha, vad innebär det?”
”Det innebär att fostrena är väldigt små och inte får tillräckligt mycket näring. Dessutom vet jag nu att hon kommer att föda om bara några dagar även om det är en månad för tidigt.”
”Men hon kommer klara sig?”
”Ja, det kommer hon. Lindrig havandeskapsförgiftning är inte dödligt men vi lägger in henne med dropp fram till födseln.”
”Okej, tack så mycket. Kan jag sova hos henne tills det är dags?”
”Det ska nog gå bra.” säger doktorn och vänder sig om och går in på sitt kontor. Jag går in till Kate igen. Hon sover och jag sätter mig på en stol bredvid hennes säng. Det här kommer gå bra, doktorn sa det men ändå jag inte låta bli att oroa mig innerst inne. Något är på väg. Något som inte är särskilt bra.
Tre dagar senare
”Det är bra Katherine! Krysta! Du klarar det! Krysta nu!” Jag håller Kate i handen. Hon skriker och svettas.
”Du klarar det här älskling, det är nästan färdigt.” Hon ler svagt mot mig. Och innan vi vet ordet av det så har båda bebisarna kommit ut. Hon håller dom i famnen mot sitt bröst och ammar dom.
”Jag sa ju att jag kände på mig att det skulle bli två flickor.” säger hon matt.
”Åh älskling, vad glad jag är. Du anar inte hur glad du har gjort mig.” Hon ler.
”Jag älskar dig Ulrik.”
”Jag älskar dig också.” Jag kysser henne på pannan.
”Så, nu ska vi låta Katherine sova så hon orkar med morgondagen.” säger barnmorskan. Jag nickar och går ut i korridoren. Puh, tur att det är över nu och att det gick bra. Jag går in på mitt rum på sjukhuset och somnar med en gång.
”Ulrik! Vakna!” skriker någon. Jag slår upp ögonen och stirrar rakt in i barnmorskans ögon.
”Vad är det?” frågar jag omtumlat.
”Det är Katherine, hon har fått ett krampanfall.” Jag flyger upp ur sängen och rusar in till Kate. Läkaren jag pratade med för några dar sen är där vid hennes säng. När jag ser henne är jag nära att börja gråta. För flickan jag älskar ligger där i sängen, skriker och vrider sig i kramper. Jag rusar fram till henne.
”Kate! Kate, hur är det?” frågar jag panikslaget.
”Ulrik, vad gör jag här? Jag måste gå upp!” Hon försöker sätta sig upp.
”Nej älskling, du behäver vila. Du måste stanna här i sängen.”
”Mitt huvud!” Hon slår sig i pannan. ”Det gör ont! Ulrik, det gör ont!”
”Vad är det som händer med henne?” skriker jag och vänder mig mot doktorn. Han står helt mållös och ser på.
”Hon har fått ett krampanfall. Havandeskapsförgiftning.”
”Men du sa ju att det inte skulle ske. Gör något! Hjälp henne!” skriker jag åt honom.
”När kramperna har startat finns det inget som kan göras.”
”Det är inte möjligt. Inte i denna tid!” Kate skriker igen. Jag vänder mig mot henne och tar hennes hand.
”Det kommer bli bra Kate, allting kommer att bli bra.” Men jag vet inom mig att allting inte kommer bli bra. Hennes ryggrad kröker sig och hennes läppar förlorar snabbt sin färg. Kate's ögon rullar uppåt och ansiktet är mjölkvitt.
”Hjälp henne! Hon kan inte andas!” skriker jag igen.
”Det finns inget att göra. Jag är ledsen.” säger läkaren.
”Nej nej älskling. Bara andas, det enda du behöver göra är att andas.” Andetagen blir allt mer ansträngda och hon vrider sig i sängen. Så helt plötsligt slutar kramperna och det blir tyst. Alldeles för tyst.
”Kate?” säger jag och skakar henne. Hon är blek och stilla. ”Kate? Kate?! Vakna!” Jag skakar henne igen men inget händer. Handen jag håller i är kall och stel. Hennes ögon är nätt och jämt öppna och det bruna i dom har förlorat sin glans. Ansiktet är slätt och vitt. Ett leende leker på hennes blå läppar. Hennes ansikte är fridfullt. Som om hon tänkte på något som gör henne lycklig. Fridfullt. Stilla. Dött.
”Nej, nej! Det här kan inte hända... det går inte, hon är ju bara... hon är ju bara 17 år!” säger jag förtvivlat. Men det var precis det som hade hänt. Död. Flickan jag håller i handen är inte längre Kate. Det är inte längre flickan jag älskar. Det är ett lik. Död.
Kate är död.
Kapitel 25. Let's get this party started
”Okej, redo för att festa loss nu då?” säger Ulrik och kommer ut ur badrummet. Han har satt på sig svarta byxor, vit skjorta och rufsat till håret till en cool rockfrisyr.
”Så redo som man kan bli.” säger jag. Han skrattar och kysser mig på pannan.
”Du är jättefin älskling!” Jag älskar när han kallar mig älskling eller sötnos eller något annat än mitt namn. Det får mig att älska honom ännu mer och just nu får det mig faktiskt att bli lite lugnare också. Vi ska på studentfest hos en av Ulriks kompisar och jag är ganska nervös eftersom jag inte träffat hans kompisar förut. Men men... som min mamma brukade säga; Om man inget vågar får man ju aldrig veta hur det går. Tja, det var ju alltid typiskt mamma att dra in typ massa teaterrepliker i vardagen.
Vi drar på oss skorna och jackorna, går ut på gatan och tar en taxi till festen. Själva festen är i Ulriks polares hus och när vi kommer dit så är festen redan i full gång. Det ser ut att vara minst 50 pers där och jag skakar i hela kroppen av nervositet inför mötet med alla dessa personer. Men Ulrik tar lugnt min hand och drar in mig i mängden. Han presenterar mig för sina kompisar och sköter allt snacket för att jag ska slippa prata så mycket. Plötsligt kommer en kille i studentmössa, som jag inte har träffat förut, fram till Ulrik och dunkar honom i ryggen.
”Tja Ulle!” skriker han för att överrösta musiken.
”Tjena Nisse!” skriker Ulrik lika högt. Musiken dunkar.
”Och vem är den här snygga bruden då?”
”Min flickvän Katherine.”
”Nils Karlsson.” säger han som kallas Nisse.
”Katherine som sagt.” skriker jag. Musiken är oroväckande hög.
”Men ta någonting att dricka för fan!” skriker Nisse i öronen på oss. Men vi hör inte vad han säger för nu är musiken så hög att man inte kan prata med varann. En låt som jag gillar sätts på och jag drar med Ulrik ut på dansgolvet. Vi dansar vilt en stund, knappt medvetande om människorna runt omkring oss.
”Vi tar något att äta!” skriker Ulrik i mitt öra och drar mig mot köket där drickan och maten är. Vi tar varsin pizzabit och ett glas med en spritblandning i. Jag vet att jag inte är myndig men vad gör det för en kväll?! Jag dricker upp allting i glaset och drar med Ulrik ut på dansgolvet igen.
Resten av kvällen förflyter som i dimma. Jag är knappt medveten om vad som händer; vi dricker mera, ganska mycket mera och Ulrik viskar någonting i mitt öra. Vi smyger upp på övervåningen och hittar ett tomt rum. Sen är jag bara nätt och jämt vid medvetande, min klänning och trosor åker av och Ulriks byxor och kalsonger också. Det gör lite ont när han trycker men det är skönt på samma gång. Jag kan inte hejda ett flämtning av välbehag. Sen försvinner rummet, Ulrik och hela världen i en enda tjock dimma.
Jag vaknar hemma i min säng. Jag har ingen aning om när och hur jag kom hem men när jag kollar åt sidan så ligger Ulrik där bredvid mig. Jag upptäcker att jag fortfarande är klädd i klänningen jag hade på festen och att Ulrik också har på sig samma kläder som igår. Jag känner mig plötsligt väldigt hungrig så jag upp ur sängen och ut i köket. Jag kollar i kylen och plockar fram lite ägg och bacon och börjar göra äggröra till mig och Ulrik. När det nästan är klart kommer Ulrik ut i köket i bara kalsongerna, han har tydligen fått av sig gårdagens kläder.
”God morgon älskling.” säger jag och ställer fram äggröran och baconet på bordet. Jag får en gäspning till svar. Han sätter sig vid bordet och börjar lägga upp frukost till sig. Jag sätter mig mitt emot honom och börjar lägga upp till mig med. Han säger inte mycket under frukosten och när vi ätit färdigt frågar jag om det är nåt.
”Nejdå, jag är bara jättetrött och så har jag ganska ont i huvudet också.”
”Ta en huvudvärkstablett då.” Han nickar och ler tacksamt mot mig innan han går ut i badrummet.
Dom närmsta veckorna pratar vi inte mycket om festen och det som hände där; Ulrik jobbar och jag kämpar på i skolan inför examen.
En dag när jag sitter där i skolbänken och lyssnar på en tråkig föreläsning om svampar, får jag ett plötsligt anfall av illamående. Jag lägger handen på pannan och känner att jag är väldigt varm. Illamåendet börjar bli värre och jag känner att jag måste gå på toa. Jag räcker upp handen och får lärarens tillåtelse att lämna lektionen. Jag springer till toaletten och kräks. Sen går jag inte tillbaka till lektionen utan jag tar mina saker och tar bussen hem. När jag kommer hem känner jag mig hungrig och illamåendet har gått över lite men så fort jag öppnar kylen och känner lukten av mat så kommer illamåendet tillbaka och jag rusar till toaletten. Det är också där Ulrik hittar mig när han kommer hem från jobbet.
”Men gud, hur är det?!” frågar han oroligt.
”Magsjuka.” mumlar jag och ser trött upp på Ulrik. Han kommer fram till mig och hjälper mig till sängen.
I en vecka blir jag sen sängliggande och glor på tv eller läser. Ulrik pysslar om mig hela tiden. Sen blir det långsamt lite bättre och jag kan resa mig upp ur sängen och gå korta promenader utomhus. Ulrik har återgott till sitt jobb och allt verkar nästan bli som vanligt igen. Men bara nästan. En oro börjar sakta gro inom mig. Min mens är nästan två veckor försenad. Men det är väl normalt att den är några dar sen. Eller? Men två veckor, det känns så mycket. Och när jag tänker efter så har jag ju varit magsjuk och väldigt illamående. Kan jag vara gravid? Nej! Jag använde ju p-piller på den där studentfesten. Men ändå... Brukar det inte hända att kvinnor kan bli gravida i alla fall? Jag bestämmer mig för att ta ett graviditetstest även om jag nästan är hundra procent säker på att resultatet kommer vara negativt.
Jag går in på apoteket och fram till hyllorna med olika test. Jag tar ett från hyllan och går fram till kassan och betalar det. Sen går jag raka vägen hem. Ulrik är som tur inte hemma än. Jag går in på toaletten och låser dörren. Sen öppnar jag paketet och vecklar upp bruksanvisningen. Man ska kissa på stickan, hålla den snett neråt i strålen i ca. fem sekunder. Sen ska den ligga plant i två minuter. Blir det ett streck i det lilla fönstret så visar det att provet har fungerat. Blir det sen ett streck i det stora fönstret visar det att man inte är gravid. Men blir det däremot två streck i det stora fönstret, ett plustecken, då är man gravid. Jag tar av locket på stickan och sätter mig på toaletten. Efter fem sekunder tar jag bort stickan och lägger den på handfatet. Okej, nu ska den ligga där i två minuter. Långsamt börjar jag räkna sekunderna, intensivt stirrande på testet. Ganska snabbt dyker ett blått streck upp i det lilla fönstret som visar att testet har fungerat som det ska. Nästan samtidigt börjar tecknet tona fram i det andra fönstret också. Först blekt men sedan mörkare. Innan en minut har gått så har tecknet tonat fram helt. Jag vet vad jag ser men jag vill inte tro det. Det står två minuter i bruksanvisningen så man kanske ska vänta så länge. Jag väntar i två minuter till men tecknet är envist kvar. Jag sätter mig ner på toaletten och börjar gråta med testet i handen. För i det stora fönstret finns ett alldeles knivskarpt plustecken.
Jag är gravid.
Klockan är fem på eftermiddagen, det är den 15 Oktober 2012 och jag är 16 år. Jag har haft sex en enda gång i mitt liv och jag skyddade mig.
Ändå återstår faktumet jag inte kan fly ifrån.
Jag är gravid.
förlåt för långt uppehåll!!!!
Paus!
Är det ens någon som läser?
Kapitel 24. Your the love of my life
Ulriks perspektiv
Vi stod hemma i köket och lagade mat. Eller Rättare sagt, försökte laga mat. Jag hade aldrig varit någon mästerkock och tydligen inte Kate heller. Som tur var hade vi valt den lättaste rätten som fanns, tacos. Men den var tydligen för svår den också för jag hade redan skurit mig i fingret flera gånger. Lyckligtvis var det jag och inte tjejen som stod borta vid bordet och hackade lök så att tårarna rann. Långsamt smög jag upp bakom henne och kysste henne mjukt i nacken.
”Hur går det sötnos?” frågade jag och la mitt huvud på hennes axel.
”Förutom tårarna menar du?” Hon la ifrån sig kniven och vände sig om. Jag log och kysste henne snabbt på munnen. Hon rynkade bekymrat på näsan, men sen sprack hennes ansikte upp i ett retsamt leende. Jag kände att jag såg ut som ett frågetecken.
”Du snygging, jag tror det luktar bränt från spisen.” Jag sniffade i luften och upptäckte att hon hade rätt. Det luktade faktiskt lite bränt. Förskräckt vände jag mig om och tog snabbt bort den rykande stekpannan med köttfärs från den varma spisplattan. Det såg ut som om den hade klarat sig iallafall. Jag ställde ner den på bordet bland dom andra grejerna man brukar äta till tacos. Sen sträckte jag på mig och vände mig mot Kate.
”Det där gick ju bra, eller hur?” sa jag och andades ut. Hon fnissade och skakade på huvudet.
”Asså jag säger inget.” Jag skrattade mjukt och gjorde en gest mot bordet. Vi satte oss och började ta för oss av maten.
När vi ätit klart och plockat undan vände jag mig mot Kate.
”Gå!”
”Ursäkta?” sa hon förvånat.
”Gå ut en stund.”
”Jag trodde att det var min lägenhet?”
”Snälla, bara en liten stund. För min skull?” Jag plutade ledsamt med munnen. Hon gav upp.
”Okej då, men endast för att du gör sådär!”
”Hur då sådär?” sa jag och blinkade med ena ögat. Hon suckade och gick ut genom dörren.
Katherines perspektiv
Trapphuset var mörkt och öde, jag tryckte på lampknappen och ljuset tändes. Långsamt sjönk jag ner med ryggen mot väggen och lutade huvudet bakåt. Jag andades djupt och tänkte över dagen. Utan att rå för det började jag göra upp en lista i huvudet.
-
Jag hade bråkat med Ulrik.
-
Vi hade försonats.
-
Vi hade storhandlat.
-
I affären träffade jag Eric igen.
-
Vad gjorde han där?
-
Vem hade tagit kort på mig och Ulrik när vi kysstes?
-
Ulrik hade konfronterat Eric.
-
Vi hade gått hem och lagat mat.
-
Ulrik hade kört ut mig ur min egen lägenhet.
-
Vad planerade han?
Well, dagen i helhet hade gått upp och ner. Några bra saker och många dåliga. Men ändå, vad gjorde det när jag var tillsammans med Ulrik. Knappt hade jag tänkt hans namn förrns han ropade att jag kunde komma in igen.
När jag kom in lägenheten var det släckt i hallen. Men från vardagsrummet kom ett svagt ljussken. Jag började gå ditåt och fann Ulrik sittandes i soffan med sin gitarr i handen. Runt omkring honom var ljus tända och rosenblad låg utspridda lite här och där vilket skapade en behaglig doft i rummet. När jag kom in i rummet började Ulrik spela på gitarren och sjunga en sång som jag aldrig hört förut.
I got a story to tell. About this girl I adore.
She always gets me, never yells.
And she laughs at alla my jokes.
I haven't told her how I feel yet.
The answer scared me so. But girl you
really make my heart melt.
So here we go: I love you.
I know it may sound cheesy, but won't you
hear me out please. I'm so glad I found you
and you me.
So glad I found you. So glad I found you.
So glad I found you.
När han slutade var jag tårögd. Jag gick fram till honom och drog upp honom ur soffan. Vi kramade varandra hårt.
”Jag älskar dig Ulrik.” viskade jag.
”Du är mitt livs kärlek Katherine. Jag kommer aldrig älska någon annan så mycket som jag älskar dig.”
Precis i det ögonblicket, när han sa just dom orden till mig så insåg jag att mitt livs kärlek stod precis framför mig. Är det möjligt att älska någon så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen? Ja, det är det. För så mycket älskade jag min Ulrik.
Men det skulle inte vara för evigt. Livet erbjuder alltid nya hinder och förr än vi anade skulle Ulrik och jag stå framför ett som var omöjligt att ta sig över utan att någon av oss skadades allvarligt.
Comment, love: <3
Insperation!
(Camilla Wibergs bild) Kapitel 23. No matter what, I will always be there for you.
”Asså Ulrik, det här funkar inte längre! Vi måste handla.” säger jag skeptiskt och granskar kylskåpet med kritisk min. Bortsett från ett paket med yogurt och en gammal ost så är kylskåpet väldigt tomt.
”Nej men vi klarar väl oss, eller?” säger Ulrik oberört. Han sitter vid datan och antagligen, om jag känner honom rätt, scrollar runt på facebook.
”Jaså kom och titta här då.” Han suckar och kommer ut i köket. När han ser kylskåpet och dess innehåll så lyfter han frustrerat på ena ögonbrynet.
”Ja, som du ser så har vi ju mat för en livstid här.” säger jag ironiskt. ”Vad får det vara till lunch, en bit oxfilé med bearnaisesås kanske eller en bit hummer?” Han suckar igen.
”Äh fåna dig inte, vi handlar väl imorn då.” Han vänder sig om för att gå tillbaka till datan. Då blir jag faktiskt arg.
”Du kommer tillbaka hit genast!” vrålar jag och han vänder sig om förvånat. Jag har aldrig skrikit så åt honom förut och jag antar att han blev lite rädd för han kommer långsamt ut i köket igen med blicken riktad mot golvet.
”Vi ska inte handla imorn för vi ska handla nu och tro inte att du slipper undan bara för att det är min lägenhet. Du har fan kommit och gått som du vill här i tre veckor och nu är det faktiskt nog. Vad har du hjälpt till med här egentligen? Ingenting! Jag har gjort allt. Handlat, städat,tvättat medans du bara har suttit vid den där jävla datorn. Jag orkar fan inte mer!” Jag har inte märkt att tårarna börjat rinna nerför kinderna och jag torkar ilsket bort dom. Jag vill inte gråta men jag kan inte låta bli. Ulrik stirrar skamset ner i golvet. När han ser att jag gråter ser han förfärad ut.
”Asså förlåt Kate. Det var inte meningen att det skulle bli såhär.”
”Nej, men nu blev det så iallfall.” snyftar jag.
”Förlåt, jag ska skärpa mig.”
”Lovar du?”
”Jag lovar!” Han kommer fram till mig och kramar mig hårt. Hans tröja blir alldeles blöt av mina tårar. Jag snyftar mot hans bröst och även om jag egentligen är sur på honom så känns det skönt att ha honom så här nära. Jag vill aldrig släppa taget. Men när Ulrik gör det så måste jag också. Han lyfter upp min haka och ser djupt in i mina ögon.
”Hey du, ikväll är det bara du och jag okej?” Jag nickar och han kysser mig snabbt på munnen.
Vi går runt på Ica och slänger ner lite allt möjligt i vagnen. Jag tar en påse pommes och slänger den i vagnen som börjar bli full.
”Okej, det kanske räcker nu?” säger jag till Ulrik. Han nickar och vi börjar gå mot kassorna. Men innan vi betalar måste jag alltid kolla på tidningarna för att se om det har hänt nåt nytt i kändisvärlden. Jag tvärstannar när jag får se en stor löpsedel bredvid tidningshyllorna. Det står med stora bokstäver på den. Ulrik Munthers nya flickvän? Under texten finns en bild på Ulrik och mig när vi kysser varandra.
”Va fan!” säger jag och stirrar med stora ögon på bilden. Jag hoppas innerligt att Ulrik inte kommer få syn på den. För att försöka dölja den så mycket som möjligt så ställer jag mig framför den, det går hyfsat bra. Nu syns bara namnet på tidningen. Jag andas ut av lättnad.
”Jag ser att du har blivit kändis Katherine.” säger en röst bakom mig. Jag fryser till is igen. Den rösten tillhör Eric.
Ulriks perspektiv
”Va fan!” hör jag Kate svära bortifrån tidningshyllorna. Jag är precis påväg dit när jag hör en annan röst.
”Jag ser att du har blivit kändis Katherine.” Den rösten skulle jag känna igen överallt efter vårt senaste samtal. Det är Erics röst. Ilskan blossar upp i mig och jag går bort mot tidningarna. Där står Kate och Eric. Dom blänger surt på varandra. Jag går fram till Kate och lägger beskyddande armen om hennes axlar. Hon ler mot mig innan hon återgår till att blänga på Eric.
”Vad i helvete gör du är?!” fräser jag.
”Ja du. Det var så tröttsamt hemma i Forks så jag bestämde mig för att komma hit igen. Hörru jag är inte här för att bråka jag vill bara att vi blir vänner igen okej?”
”Jaså, du bestämde dig plötsligt för att du ville försonas. Vad är haken?”
”Det finns ingen. Jag vill bara stryka ett sträck över det hela okej? Vad är det som är svårt att fatta?”
Jag fnyser.
”Det som är svårt att fatta är att du dyker upp här efter tre månader och vill bli vänner. Tycker du att jag ska tro på det eller?” Han ler och det gör mig ännu argare.
”Du får tro vad du vill kompis.” säger han och slår ut med armarna.
”Kom Kate, vi går nu.” säger jag och föser henne mot kassorna. Vi betalar och börjar gå hemmåt. När jag tittar tillbaka så står Eric utanför affären med ett förnurligt leende på läpparna.
Erics perspektiv
Jag ser dom promenera bort. Han håller en beskyddande arm om hennes axlar och hon lutar sig mot honom. Jag ler, plockar upp mobilen och trycker av ett kort. Det här kommer bli så roligt!
så nytt kapitel allihopa minst fem kommentarer för nästa . jag blir oerhört glad över dom tack <3
Kapitel 22. You are everything I ever needed
Detta har hänt:
Katherines födelsedag.
Bilturen tog ungefär 20 minuter. Vi stannade utanför en resturang jag aldrig hade vart på förut. Den såg väldigt lyxig ut. När vi kom in så blev vi visade till ett bord som var fint dukat för två. Ulrik hade redan förbeställt all mat så precis när vi satte oss blev vi serverade förrätten. Under kvällen så fick vi alla mina favoriträtter och det var lätt en av dom bästa kvällarna i mitt liv. När vi hade ätit klart efterrätten så reste vi oss upp och bestämde att vi skulle ta en promenad i parken precis utanför. Det var en fin park med blommor och en damm. Vi satte oss på kanten till dammen och tittade upp på himlen. Det var stjärnklart inatt och jag lutade huvudet mot Ulriks axel. Sen satt vi bara där och tittade på stjärnorna utan att säga nåt. Det behövdes inga ord. Det behövdes ingenting. Jag hade redan fått allt jag ville ha.
3 veckor senare, 15 Augusti 2012
Jag lever i en dröm. Ett vitt paradis. Bara jag och Ulrik. Ensamma i vår himmel. Eller... det skulle kunna vara så. Ulrik har så mycket med sitt jobb och jag har ju skolan så det blir inte så mycket tid tillsammans. Men just nu sitter jag vid datan och ser på fjärde säsongen av ”The Vampire Diaries” med en burk glass i handen. Ulrik är ute och jobbar men han skulle komma hem snart. Intensivt stirrar jag på skrämen. Det är Elena och Damon som är iväg och han ska lära henne att dricka blod. Men jag är ett Stelena- fan så som ni förstår gillar jag inte Damon lika mycket.
”Neeeeeeeeeeeeeej!” skriker jag när Elena tappar kontrollen och nästan dödar en person. Jag skriker så högt att jag inte hört att Ulrik kommit hem. Han kommer störtande in i rummet och ser helt vettskrämd ut.
”Vad är det? Brinner det eller nåt?”
”Nej, nej då! Men jag ser på The vampire diaries och så så...ähh du skulle ändå inte fatta!” snyftar jag samtidigt som jag skrattar. Han tittar på mig som om jag inte var klok. Sen ler han milt och kommer fram och kysser mig på pannan.
”Är det bra då?” Jag nickar och klickar ner internet, titta klart kan jag göra nån annan dag för idag har Ulrik lovat att vi ska gå på Liseberg.
Vi står mitt inne på Liseberg vid chokladhjulet. Klockan har hunnit bli åtta på kvällen och vi är helt slut. Vi har åkt nästan alla karuseller och sett på flera konserter som har varit under dagen så just nu går vi bara runt och spelar på olika godishjul. Än så länge har vi inte vunnit nåt men det gör inget, bara att få vara med Ulrik är en vinst i sig. Men det är ändå kul att spela.
”Vilka nummer vill du ha då?” frågar Ulrik och ler mot mig. ”3, 5 och 19!” säger jag tvärsäkert. Det är mina turnummer så dom tar jag alltid. Ulrik tar nummer 7 och 13. Sen snurrar dom på hjulet och jag väntar spänt på att det ska stanna. Den åker förbi 16, 17 och 18 och stannar på...19!
”YES!” skriker jag och hoppar upp och ner av förtjusning.
”Grattis,vilken sort vill du ha?” Jag tar en med vanlig mjölkchoklad och låter Ulrik bära den. Han är inte ledsen för att han inte vann utan glad för att jag är glad.
”Ulrik jag vill åka Atmosfear.” säger jag. Han tittar tvekande upp på det höga tornet.
”Är du säker?”
”Är du rädd?”
”Nejdå vet bara inte vart jag ska ställa chokladen?”
”Jovisst skyll på chokladen bara. Vi behöver inte åka om du inte vill.”
”Jo jo visst, vi åker men jag skyller på dig om jag spyr sen!”
”Haha visst det är lugnt.”
”Va bra då.” Han tar min hand och vi börjar gå upp mot Atmosfear.
”En gång och aldrig mer!” säger Ulrik när vi kommer ner igen. Han vinglar och är lätt grön i ansiktet. Jag skrattar samtidigt som jag leder honom till en bänk. Ulrik sätter sig med huvudet mellan knäna och tar djupa, långsamma andetag.
”Ulrik, mår du bra?” frågar jag lite oroligt.
”Jadå det bara snurrar lite i huvudet. Vi kanske kan gå och ta en glass?”
”Visst.” Vi går bort mot en glasskiosk lite längre bort och bestämmer oss för att ta kulglass. Jag tar jordgubb och choklad i bägare, Ulrik tar samma fast i strut. Vi sitter i solskenet och äter utav våra glassar. Allt verkar så fridfullt ända tills jag råkar svänga till armen och tappar min glass. Ulrik skrattar så mycket att han nästan trillar av bänken. Jag slår till honom på armen och låtsas bli tjurig.
”Men Kate blev du sur nu?” retas han. Jag svarar inte utan vänder bort huvudet och plutar tjurigt med munnen. Han skrattar mjukt och fortsätter äta på sin glass. Det stör mig att han inte bryr sig om mig. Jag vänder blicken mot honom igen.
”Ulrik, jag tror du har nåt smuts i ansiktet.”
”Va? Vart?”
”Precis där!” säger jag och tar tag i handen han håller glassen i. Sen trycker jag resolut upp glassen i hans ansikte. Han blir kladdigt från näsan och uppåt och han blinkar förvånat mot mig. Hans hand far upp mot ansiktet för att kontrollera hur stor skadan är. Först tittar han bistert på mig innan hans ansikte spricker upp i ett stort leende.
”Jaså det var där jag var kladdig alltså.” säger han ironiskt och jag börjar skratta hysteriskt. Han stämmer in i skrattet. Och där sitter vi på bänken och skrattar åt nåt som kanske inte riktigt är jätteroligt. När vi har lugnat oss lite säger Ulrik:
”Du har möjligtvis inget papper i fickorna?”
”Jag brukar faktiskt inte gå runt med papper i fickorna.” svarar jag och ler.
”Normala människor brukar göra det.”
”Antyder du att jag inte är normal?”
”Ja! Har du nånsin vart det?”
”Men dum! Förresten är inte du heller normal.”
”Förklara kära du.”
”Ja men eftersom du umgås med mig så är väl inte du heller normal, eller?”
”Sant.” säger han och reser sig upp. Han börjar gå mot toaletterna och jag springer efter honom. När Ulrik har fått bort det mesta av glassen ur ansiktet så känner både han och jag att det är dags att åka hem. Vi tar spårvagnen och sen färjan för att komma till min lägenhet. Båda två kollapsar direkt på sängen. Vi orkar inte ens ta av oss kläderna, så trötta är vi. Jag lägger mig på Ulriks arm och hans andetag i min nacke är det sista jag minns innan jag låter drömmarnas fantasifulla värld omsluta mig.
Kommentera snälla så lovar jag att uppdateringen blir bättre :)
Puss o Kram <3
Ingen data!
Jag vet att det har vart dålig uppdatering men pappa tog min data och jag vet inte när jag får tillbaka den :/ så jag tar nog en liten paus och f¨r se när nästa kapitel kommer upp. Jag vill inte ta en paus men jag kan inte skriva utan dator så... ;'(
Kapitel 21. I don't need wishes. I already have everything I want.
Detta hände senast:
”Är du okej?” frågade han oroligt. Jag nickade.
”Jadå, jag mår bra så jag ska väl gå hem då.” Jag tog upp handväskan som hade hamnat på marken och gick förbi Ulrik utan att ge honom en enda blick. Jag fick genast dåligt samvete. Han hade just räddat mig från några fulla killar och jag bara går utan att ens säga tack. Jag vände mig om och öppnade munnen men Ulrik hann före.
”Du, jag fick ditt mejl.” Jag rodnade.
”Ehh ja... jag har inte några större förhoppningar på att du ska förlåta mig så jag antar att det inte finns så mycket mer att säga!”
”Katherine.” Han tog tre långa kliv fram till mig och la händerna på min midja. ”Det finns så otroligt mycket mer att säga men för tillfället...” Han tvekade. ”För tillfället räcker det här!” Han böjde sig fram och tryckte mjukt sina läppar mot mina.
”Jag älskar dig!” sa han.
”Gör du?” frågade jag osäkert. Han nickade.
”Mer än nåt annat i hela världen.” Jag log lyckligt och sträckte på mig för att nå hans öra. Orden som rann över mina läppar hade jag inte sagt till nån på allt för länge.
”Jag älskar dig också!”
Nästa morgon
Jag låg i sängen hemma i lägenheten och tittade upp i taket. En solkatt dansade över den vita himmlen. Jag log och slöt ögonen, försökte somna om. Ulrik hade inte legat bredvid mig när jag vaknat. Inte så konstigt om man tänker på vilken dag det var. Det var ju trots allt min 17-årsdag. Tänk att jag hade uthärdat 17 år av det här livet. Jag hörde steg som rörde sig åt mitt håll och jag vände mig på sidan och slappnade av. Försökte få det att se ut som om jag verkligen sov. Jag hörde dörren öppnas och Ulriks ljuva andetag i mitt ansikte.
”Katherine...” viskade han. ”Jag vet att du är vaken.” Jag slog upp ögonen och möttes utav Ulriks blågröna ögon. Hans blick var varm och utstrålade glädje.
”God morgon!” sa jag och log.
”Godmorgon gumman, sovit gott?” sa han och log snett. Jag nickade och bööjde mig fram. Han mötte mig halvvägs och våra läppar möttes i en perfekt kyss. Han drog sig undan och tog upp ett paket från brickan han hade haft med sig in, och höll fram det mot mig.
”Grattis på födelsedagen, älskling!”
Jag fick flera fina saker utav Ulrik. Bland annat ett par blåa klackskor, lite nya kläder, smink, presentkort och filmer. Men den finaste har jag ännu inte nämnt. En smal silverring med endast en sten i, en liten liten, grön smaragd glittrade i det klara solskenet. Den finaste ringen jag någonsin sett. Jag trädde den försiktigt på mitt vänstra ringfinger och betraktade den leende. En skarp ringsignal avbröt mig i mina tankar.
”Hallå?” hörde jag Ulriks röst utifrån hallen. Sen hörde jag hur hans steg rörde sig mot sovrummet där jag nu hade rest mig upp väntade otåligt med armarna i kors. Ulrik öppnade dörren och höll fram telefonen till mig.
”Det är till dig.” Jag tog telefonen och svarade tveksamt.
”Ja, det är Katherine.”
”Grattis!” ropade Vendela. Jag log stort. Åh, vad jag hade saknat hennes röst! Det var så länge sen vi hade träffats.
”Heeeeeeeej Vendela!” skrek jag så högt att Ulrik hoppade till och stoppade fingrarna i öronen. Jag skrattade och han log lite smått innan han gick ut för att låta mig och Vendela prata ostört.
”Hur har du det?” frågade hon nyfiket.
”Bara bra! Själv då?”
”Jo, det är väl bra, hur känns det att vara 17 då?” Det blev ett långt och roligt samtal. Det fanns så mycket att prata om när man inte hade träffat varann på så länge. Tillslut så var hon ändå tvungen att lägga på men vi bestämde att vi skulle träffas imorn och gå på stan. Ulrik kom in igen, tog telefonen och la den på nattduksbordet.
”Vad vill du göra idag?” frågade Ulrik och log. ”Det är din dag så du får bestämma men ikväll är du bokad.” Förvånat höjde jag på ögonbrynen.
”Jasså, av vem då?”
”Mig!” sa han och slog ut med armarna i luften. Förvåningen övergick i nyfikenhet istället.
”Vad ska vi göra?” frågade jag uppspelt.
”Det får du se ikväll.” sa han och log busigt. Jag suckade men protesterade inte eftersom jag visste att det inte skulle hjälpa. Istället gick jag fram till garderoben och drog fram lite kläder och började klä på mig. Det såg ut att bli en varm dag trots att det var i början av oktober, så jag bestämde mig för att helt enkelt bara ta en promenad ner till stranden. Jag frågade Ulrik om han ville följa med men han sa att han hade annat att göra. Jag klandrar honom inte. Hans liv, han gör vad han vill och dessutom var det skönt att få vara lite ifred. Få tänka lite Medans jag gick där på stranden började jag fundera på vad Ulrik gjorde och vad vi skulle göra ikväll. Kanske gå på bio? Eller åka nånstans? Bara han och jag.
När jag kom hem igen så stod Ulrik framför spegeln och försökte desperat att försöka få sitt rufsiga hår att ligga platt mot pannan. Efter en stund insåg han att det inte skulle gå så han gav upp och tryckte en gubbkeps på huvudet istället. Först då insåg jag att han var finklädd. Han hade jeans, en svart kavaj med en vit skjorta under och en röd fluga. Jag tappade hakan. Så vacker var han. Han märkte att jag stirrade och skrattade till.
”Gå och byt om så syns vi utanför om 10 minuter.” Jag nickade och gick in i sovrummet och stängde dörren. Vad skulle jag ha på mig då? Efter mycket dividerande med mig själv blev det ändå en turkos långklänning utan axelband. Jag plattade mitt långa mörkbruna hår och sminkade mig enkelt. När jag var klar hade det gått nätt och jämt nio minuter. Jag gick ut i hallen och tog på mig ett par silverfärgade skor med låg klack innan jag gick ut genom dörren och nerför trappan. Ulrik stod där ute men med ryggen vänd mot mig. Inte förräns jag öppnade dörren till trapphuset upptäckte han mig. Han vände sig om och hans ögon blev stora som tefat när han betraktade mig.
”Wow!” fick han fram. Jag log lite smått generad.
”Är det killars sätt att säga att man är vacker?” Han kom fram till mig log snett.
”Kate, du är mer än vacker.” Det fick mina kinder att blossa ännu mer. ”Men kommer du?” En taxi stod på gatan och han öppnade dörren så att jag kunde kliva in. 
Bilturen tog ungefär 20 minuter. Vi stannade utanför en resturang jag aldrig hade vart på förut. Den såg väldigt lyxig ut. När vi kom in så blev vi visade till ett bord som var fint dukat för två. Ulrik hade redan förbeställt all mat så precis när vi satte oss blev vi serverade förrätten. Under kvällen så fick vi alla mina favoriträtter och det var lätt en av dom bästa kvällarna i mitt liv. När vi hade ätit klart efterrätten så reste vi oss upp och bestämde att vi skulle ta en promenad i parken precis utanför. Det var en fin park med blommor och en damm. Vi satte oss på kanten till dammen och tittade upp på himlen. Det var stjärnklart inatt och jag lutade huvudet mot Ulriks axel. Sen satt vi bara där och tittade på stjärnorna utan att säga nåt. Det behövdes inga ord. Det behövdes ingenting. Jag hade redan fått allt jag ville ha.
Jag vet att det har vart jättedålig uppdatering och därför kommer ett extra lång kapitel nu! kommentera kommentera kommentera! <3
Kapitel 20. We only live once so take a chance
Detta hände senast:
Ulriks perspektiv
Jag satt vid datan och kollade runt lite på internet. Kanske borde kolla mejlen, var sjukt länge sen! Jag logga in och såg till min förvåning att jag inte hade fått många mejl alls. Endast några från facebook och ett från... Katherine. Toppen! Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli sämre än den redan var. Jag var på ganska dåligt humör. Anledningen till det var att jag hade vart i studion och övat några låtar. Men varje gång jag började sjunga så tänkte jag på Kate och jag tappade texten. Så jag hade gått hem, missnöjd och satt mig framför datorn. Tyvärr hade jag träffat några tjejer på stan på hemvägen också. Jag älskar att träffa mina fans men just idag var en dålig dag.
Jag återvände till verkligheten och klickade på öppna. Spänt stirrade jag på skrämen och väntade på att datorn skulle ladda upp mejlet. 97 % , 98% , 99 %. Nästan klart.
Vad stod det...?
Ulrik.
Jag saknar dig. Det är så tomt här utan dig vid min sida. Du var den jag brukade skratta med, leva med, känna mig fri med. Men nu har allt försvunnit som ett frö i vinden. Jag har inte lett en enda gång sen du försvann. Min mun vägrar räta ut sig i det leende jag en gång log.
Jag vill bara att du ska veta att det inte bara var jag som begick det här misstaget. Det var Eric också. Faktum är att det inte var jag som började. Jag ser honom som en bror. Eller gjorde i alla fall. Nu vet jag inte längre. Men det jag vet är att du är den som jag bryr mig mest om i hela världen. Och när jag gråter på kvällarna, gråter jag inte för att jag är ledsen. Jag gråter för att jag gjorde dig ledsen och du förtjänade det inte. Jag vet att du har haft det svårt men sanningen är att jag inte har haft det så enkelt heller. Men vi kanske kan mötas på mitten? Jag förstår om du inte förlåter dig men hur du än gör så vet du att jag alltid finns för dig. Jag saknar dig så mycket att det gör ont.
Och jag älskar dig.
Din Katherine.
Jag slutade läsa och märkte att ögonen var fuktiga. Vad hade jag gjort? Lämnat den enda i världen som jag älskade. Men hon hade faktiskt sårat mig. Djupt också. Inget man förlåter i första taget. Eller? Är hon värd att bli förlåten. För att rensa tankarna drog jag fram min gitarr och började spela lite på Life.
Cause we only live once
So don't blow it, take a chance
To do exactly what you want
Jag slutade spela och tittade ut genom fönstret, tänkte på orden jag nyss hade sjungit. We only live once... take a chance. Take a chance. Den meningen fick mig att bestämma mig. Jag gick ut i hallen och drog på mig kängorna och jackan. Sen öppnade jag dörren och gick ut i den kalla kvällsluften.
Katherines perspektiv
Jag satt på ett café i mitten av stan och drack kaffe. För första gången på flera dagar hade jag lämnat den trånga lägenheten och gett mig ut på stan för att inhandla lite mat. Men istället hamnat på ett café för att tänka. Undrar om Ulrik hade läst mitt mejl? Och om han har gjort det, kommer han att förlåta mig? Jag har inga större förhoppningar på det. Varför skulle han liksom? Jag reste mig upp och gick ut på gatan. Det var kyligt och jag ryste ofrivilligt till. Dum som jag var hade jag inte tagit på mig någon jacka när jag gick ut och nu stod jag här, kollade mig omkring och försökte komma på vart jag skulle. Jag bestämde mig för att gå lite på stan så jag började planlöst vandra nerför gatan. Det var inte mycket folk ute eftersom det var så sent. Men ändå var det mycket liv på stan. Inte så kontigt. Det var fredag, vad hade jag förvänat mig? Det var mest tonåringar ute och festade. Jag passerade en nattklubb och några killar i tjugoårsåldern vinglade fram till mig. Dom var helt klart fulla.
”Hey, vart ska du? Kom med in och festa!” sa den ena av dom.
”Ja, följ med oss!” Den ena la armen om mina axlar och försökte dra mig in på klubben.
”Släpp mig!” sa jag argt och försökte dra mig ur hans grepp. Han tog ett fastare tag om mig.
”Du, vad är problemet. Kom med oss!” Jag försökte rycka åt mig armen igen men han höll i den för hårt.
”Låt mig vara!” skrek jag ursinnigt. Dom skrattade bara.
”Är det nåt problem här?” sa en välbekant röst. Ljudet av den rösten fick mitt hjärta att slå i volter. Dom vände sig förvånat om. Där stod Ulrik med armarna i kors och bister min. Killen släppte mig.
”Inte alls...” Han harklade sig. ”Hrhm, vi bara undrade om snyggingen här ville följa med in.” Ulrik tog några steg fram. Han stog nu en knapp meter ifrån oss.
”Den där snyggingen är faktiskt min så låt henne vara!” Jag tappade hakan. Vadå min? Hade han bestämt sig för att förlåta mig? Eller? Nej, det är klart han inte har gjort. Han måste ju bara ha sagt så för att dom ska släppa mig.
”Eeey, ta det lugnt, ta henne du.” Han släppte mig och knuffade mig framåt så jag ramlade. Ulrik tog emot mig innan jag slog i backen. Killarna gick in igen skrattandes. Ulrik tog tag i mina armar oh såg mig stint i ögonen.
”Är du okej?” frågade han oroligt. Jag nickade.
”Jadå, jag mår bra så jag ska väl gå hem då.” Jag tog upp handväskan som hade hamnat på marken och gick förbi Ulrik utan att ge honom en enda blick. Jag fick genast dåligt samvete. Han hade just räddat mig från några fulla killar och jag bara går utan att ens säga tack. Jag vände mig om och öppnade munnen men Ulrik hann före.
”Du, jag fick ditt mejl.” Jag rodnade.
”Ehh ja... jag har inte några större förhoppningar på att du ska förlåta mig så jag antar att det inte finns så mycket mer att säga!”
”Katherine.” Han tog tre långa kliv fram till mig och la händerna på min midja. ”Det finns så otroligt mycket mer att säga men för tillfället...” Han tvekade. ”För tillfället räcker det här!” Han böjde sig fram och tryckte mjukt sina läppar mot mina.
”Jag älskar dig!” sa han.
”Gör du?” frågade jag osäkert. Han nickade.
”Mer än nåt annat i hela världen.” Jag log lyckligt och sträckte på mig för att nå hans öra. Orden som rann över mina läppar hade jag inte sagt till nån på allt för länge.
”Jag älskar dig också!”
Kommentera! 6-7 kommentarer för nästa. :)
Sorry!
har verkligen ångest för att det inte har kommit upp ett kapitel på så länge... så förlåt ska försöka bättra mig. men jag har inte jättemkt tid till att skriva.
Förlåt än en gång och ha tålamod så ska jag jobba jättehårt på nästa kap..
puss på er <3
Frågestund!
det här har ingenting med novellen att göra men ville bara säga att det är frågestund på min privata blogg :) fråga vad som helst
PS: jobbar på nästa kapitel, kommer ut så fort som möjligt... =)