believeindreamsforever.blogg.se

Ulriks perspektiv

Jag hörde Kates röst. Jag kände att hon tryckte min hand. Men jag kunde inte göra något för att besvara rörelsen. Det kändes som om mina ben, armar, ja som om hela min kropp hade försvunnit. Men jag hörde alla ljud med mycket mer klarhet än vad jag annars brukade göra. Fokuserade öronen för att lyssna eftersom jag inte kunde ge någon respons på rörelser. Mina ögonlock kändes tyngre vilket var konstigt eftersom jag redan blundade. Jag sjönk djupare ner i mörkret med Kates röst ringande i öronen, som skrek. Skrek att hon aldrig skulle lämna mig!

Katherines perspektiv

Nån ruskade mig. Jag hade tydligen somnat. Mitt huvud låg vid sidan av Ulriks kropp och min hand var i hans. Men det var min hand som tryckte hans men jag fick ingen respons. Den bara låg där helt slapp.

”Hallå? Katherine?” hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och fick se läkaren som hade skött om mig förut. Han som hade sagt att Ulrik inte skulle överleva.

”Vad är det för fel på honom?” sa jag med svag röst.

”Jag har den tråkiga nyheten a...”

”Men för i helvete!” brast jag. ”Ut med språket bara!” Han såg helt ställd ut.

”Ulrik ligger tyvärr i koma.” avslutade han snabbt.

”VA????” skrek jag.

”Ja, det betyder...”

”Jag vet vad koma är! Men när kommer han att vakna?”

”Svårt att säga. Det kan dröja dagar, veckor, månader, år.” Veckor? Månader? ÅR?

”Men vart ska jag bo då?” fick jag fram.

”Katarina har erbjudit sig att bli din målsman under den här tiden tills du kan flytta hemifrån själv. Och nu måste jag be dig att följa med så vi kan skriva ut dig.”

”Mm, jag kommer strax.” sa jag frånvarande. Han nickade och gick ut ur rummet. Jag vände mig mot Ulrik igen.

”Jag älskar dig!”

1 vecka senare

Första skoldan. Andas Katherine, andas. Jag stog i badrummet och kollade mig i spegeln medan jag desperat försökte andas i takt. En, två, tre, fyra. En, två, tre... Jag skulle känt mig så extremt mycket lugnare om jag hade haft Ulrik att hålla i handen när jag kom till skolan. Men han hade fortfarande inte vaknat. Det hade gått en vecka. Jag hade besökt honom varje dag. Pratat med honom. Berättat vad jag har gjort. Hur läskigt jag tyckte det var att börja skolan helt själv. Hur mycket jag saknade honom. Det kändes konstigt att prata med nån som inte svarade men samtidigt rätt. Jag visste inte om han kunde höra mig men jag hoppades.

”Katherine, det är dags att gå nu!” hördes Katarinas röst från nedervåningen. Jag suckade och tittade mig i spegeln igen. Ett blekt ansikte tittade tillbaka på mig. Hennes långa mörkbruna hår hängde ner över ryggen,nästan ända ner till höfterna. Munnen som annars brukar vara ett vackert leende var nu en stel grimas. Dom stora klarblå ögonen var sorgsna. Hon hade inte sminkat sig särskilt mycket. Ögonfransarna var bara lite längre än vanligt och munnen blänkte ovanligt mycket. Jag slet blicken från spegeln och gick långsamt nerför trappan. Katarina stod i köket med en kopp kaffe i handen och var i full färd med att göra i ordning en kopp till mig med.

”Jag skjutsar dig idag eftersom det är första dan.” sa hon och log. Jag log tacksamt tillbaka.

Skolan var stor. Mycket större än den hemma i Forks. Jag gick långsamt över skolgården och kände alla blickar på mig. Jag ökade på stegen lite och kom fram till skolporten. Jag gick in och såg genast en skylt med texten ”Expedition”. Jag gick in där och vid ett litet skrivbord satt en kvinna och skrev i ett block. Hon tittade upp när jag kom in.

”Vad kan jag hjälpa till med?” frågade hon och la ifrån sig pennan.

”Jag heter Katherine Smith och ska börja här idag.” sa jag blygt. Hon nickade och letade runt en stund på skrivbordet. Sen gav hon mig ett häfte och en nyckel.

”Här är ditt schema och din skåpnyckel. Din första lektion ska du ha i sal 64 och den ligger en trappa upp. Ditt skåp är precis utanför salen.”

”Tack så mycket!” sa jag och log. Jag gick ut igen och upp till andra våningen. Sal 64 låg precis bredvid trappan och jag hittade mitt skåp direkt. Det låg redan böcker i det så jag tog ut det som behövdes till lektionen. Sen lutade jag mig mot skåpet och väntade på att läraren skulle komma. Det stod elever runt omkring mig och pratade med varann. Jag stod själv och tittade ner i golvet. Ingen gjorde nån ansats att komma fram och prata med mig. Nu kom läraren och låste upp dörren. Alla strömmade in i klassrummet och satte sig ner. Jag stannade vid dörröppningen för att hitta nå ledig plats. Längst ner i klassrummet fanns det en som ingen verkade sitta på. Jag skyndade mig dit och dumpade väskan vid fötterna innan jag sjönk ihop i stolen.

”Jaha, dags för en ny termin ny då!” sa läraren glatt. ”För er som inte vet så heter jag Sonja och kommer vara er mentor det här året. Och som ni ser så har vi en ny elev idag också, Katherine. Välkommen! Jag hoppas du ska trivas här och att du kommer få många vänner. Vill du kanske berätta lite om dig själv?” Jag nickade och hon vinkade att jag skulle komma fram och ställa mig. Jag reste mig långsamt upp och gick fram och ställde mig framför tavlan.

”Ja, jag heter som sagt Katherine,” började jag. ”Jag har flyttat hit från Forks men är ursprungligen från Sverige. Mina föräldrar gick bort när jag var 9 år och sen dess har jag bott hos en fosterfamilj. Nu bor jag hos min pojkvän och hans mamma här i Kungsbacka. Jag träffade min pojkvän i Forks och det var han som fick mig att återvända hit. Min bästa vän i Forks heter Eric men jag har inte träffat honom sen jag åkte. Jag gillar att sjunga och spela teater men också att bara ta det lugnt.”

”Men hallå, vart är din kille nu då?” skrek nån i klassrummet.

”Eeh, det är lite privat så jag vill helst inte gå in på det.” sa jag besvärat.

”Okej, tack Katherine!” sa Sonja. ”Och än en gång välkommen!” Jag log och gick tillbaka till min plats. Sonja började prata igen om vad vi skulle ha för lektioner under dagen och lite annat. Alla förmiddagslektioner gick ganska snabbt och sen var det dags för lunch. Medans jag gick mot matsalen kom det fram en tjej till mig. Vi hade haft franska ihop.

”Hej, jag heter Vendela!” sa hon och räckte fram handen.

”Katherine!” sa jag och skakade hennes hand.

”Ska vi gå tillsammans till maten? Jag tror vi har gympa tillsammans efteråt.”

”Gärna!” sa jag glatt. Hon log och krokade i sin arm i min och drog mig med bort mot matsalen. Och för första gången sen Ulrik hamnade i koma så kändes det som om jag hade nån som stöttade mig. En vän! En riktig vän. 

så kapitel 12. Kommentera mkt! snälla! :) 

kommentera också om ni vet vart man kan ta gratis bilder ifrån. <3