believeindreamsforever.blogg.se

2 månader senare

Mitt liv flöt på som vanligt. Gå upp på morgonen, äta frukost, gå till skolan, gå till jobbet och sen hem igen. Ja, för jag hade faktiskt skaffat ett jobb. Just nu arbetade jag som servitris på en liten resturang bredvid skolan. Jag fick inte jättemycket betalt men tillräckligt så jag klarade mig. Jag hade hittat en liten tvåa också som jag hade köpt istället för att bo hos Katarina. Så mitt liv var helt normalt igen. Nästan... Ulrik hade nu legat i koma i 2 månader, 1 vecka, 3 dagar och 58 minuter. Jag saknade honom så otroligt mycket. Mitt liv kändes så tomt utan honom. Ensamt.

Jag var på väg till skolan. Jag hade inte skaffat så många vänner utan hållit fast mest vid Vendela. Jag såg henne direkt när jag kom fram till skolgården. Hennes rödblonda lockar såg man från långt håll. Hon stog och pratade med en tjej från en annan klass. Jag gick fram till dom och Vendela slutade genast prata med tjejen.

”Hej!” sa hon och kom fram för att krama mig. Jag kramade tillbaka. Just då började min mobil ringa. Cause in my own little heaven it's you and me... Ja, jag hade faktiskt en av Ulriks låtar som ringsignal, bara för att ha ett minne av honom. Erik ringer stod det på skärmen.

”Hallå?” sa jag.

”Hej!”# hördes hans glada röst i andra änden. ”Hur är det i Sverige?”#

”Jo, det är bra! Själv då?”

”Fin fint! Du, vänd dig om.”#

”Va? Varför?” sa jag förvånat.

”Gör det bara!”# sa han envist. Jag gjorde som han sa och vände mig om. Och där, några meter ifrån mig och Vendela står han. Eric. Jag känner igen honom direkt på hans ljusa hår och gröna ögon. Han ler. Jag kan inte få fram ett ord utan bara springer fram till honom och kramar honom hårt. Som jag hade saknat honom. Han besvarar kramen och släpper mig sedan.

”Men vad gör du här?” sa jag glatt.

”Kom hit för att hälsa på dig eftersom du aldrig kom hem!” sa han skeptiskt. ”Men jag stannar bara en vecka.”

”Jaha, för jag ska inte hem igen.” sa jag. Då kom jag plötsligt ihåg Vendela. Jag vände mig om och där stod hon själv och betrakatde oss. ”Kom, jag ska presentera dig för en vän till mig.” Jag drog med honom bort till henne. ”Vendela, det här är Eric. Vendela, this is Eric.”

”Hej Eric!”

”Hej Vendela!” Dom skakade hand med varandra och verkade genast bli bra kompisar. Det bästa med både Vendela och Eric var att båda var så enkla att tycka om. Det ringde in.

”Katherine, det är bäst att vi skyndar oss på annars kommer vi för sent!” sa Vendela otåligt.

”Mm, jag kommer snart.” Hon nickade och sprang in i skolan. Jag vände mig till Eric igen.

”Jaha...” sa han. ”Jag antar att vi ses senare då?”

”Ja, vi ses senare!” kontrade jag och skyndade mig efter Vendela.

Senare samma dag

Jag hade just sagt hej då till Vendela och var på väg hem då min mobil började vibrera i fickan. Jag tittade snabbt på skärmen.

”Hej Eric!” sa jag glatt.

”Halloj, lust att göra nåt?”#

”Visst, vad?”

”Fika, stan?”#

”Okej waynes?”

”Perfekt! Hej så länge.” Han la på innan jag hann svara. Jahopp. Jag ändrade rikting och gick till busshållplatsen på andra sidan gatan. Bussen skulle precis åka så jag fick springa för att hinna med den. Jag valde en plats längst bak i bussen där nästan ingen satt. Jag tog upp hörlurarna och slappande av. Resan till stan var på tok för lång när man åkte ensam. Men fram kom jag ju iallafall. Jag klev av bussen och började gå mot Waynes Coffe. Mitt favoritfikaställe i stan. När jag kom fram var Eric redan där. Han satt vid ett bord i det ena hörnet. Konstigt. Det brukar vara samma bord som jag alltid sitter vid. Jag gick fram till kassan och beställde en latte och en chokladboll innan jag gick fram till Eric. Han hade redan beställt sitt fika. En kladdkaka och kaffe.

”Hej!” sa jag. Han ryckte till och tittade förvånat upp. Tydligen hade han inte märkt att jag hade kommit.

”Hej, förlåt jag hörde dig inte.”

”Ingen fara.” sa jag, slog mig ner mitt emot honom och tog ett bett av chokladbollen.

”Så... har det vart kul i skolan?” sa han trevande.

”Ganska, och själv då?”

”Jo tack, har vandrat runt lite på stan...” Och så fortsatte det. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tiden flög iväg och rätt som det var så hade det blivit sen eftermiddag.

”Oj, vad sent det är!” sa jag förskräckt. ”Jag måste tyvärr gå.”

”Okej, jag följer dig ut.” Jag log tacksamt och tog min väska och min jacka. Eric tog också sina saker. Vi gick ut från cafét och till närmaste busshållplats. Där stannade jag och tittade på tidtabellen.

”Bussen borde vara här vilken minut som helst.” sa jag. Och jag hade rätt. För precis då så kom bussen. Den stannade och jag vände mig till Eric för att säga hejdå. Han stod avslappnat med händerna i fickorna och betraktade mig. Han hade ett intensivt uttryck i ögonen. Helt plötsligt fattade han taget om min hand.

”Katherine, jag måste säga en sak.” sa han nervöst och tittade mig djupt i ögonen. ”Jag gillar dig!”

Nej, det här var fel. Han kan ju inte gilla mig. Och jag gillar ju inte honom. Eller jo det gör jag, men bara som en vän. Inget mer.

”Nej, Eric...” sa jag svagt.

”Jo, Katherine!” sa han och böjde sig fram och kysste mig.

endast för att ni tjatade och för att ni kommenterade så bra lägger jag ut det här nu ;) kommentera lika bra på det här som ni gjorde på förra <3