Kapitel 15. As long as you love me
Katherines perspektiv
Jag kysste Eric igen. Men den här gången var det annorlunda. Jag puttade inte bort honom utan besvarade den istället. Jag visste inte varför det bara kändes rätt. Då hörde jag plötsligt en röst som jag väl kände igen.
”Hur kunde du?” ropade Ulrik. Jag tittade häpet upp och såg mig omkring. Sen upptäckte jag honom och slog handen för munnen.
”Ulrik, jag kan förklara!” ropade jag svagt, men sanningen var att det kunde jag ju inte. Jag visste inte vad jag höll på med eller vilken situation jag hade hamnat i. Jag såg hur det rann tårar nerför hans kinder.
”Hur fan kunde du Kate?” Ja, hur kunde jag. Efter allt han gått igenom. Jag sänkte handen och sjönk ihop på marken. Jag såg hur han vände sig om och sprang iväg. Hur hade den här situationen uppstått egentligen. Jag var tvungen att tänka tillbaka.
En timme tidigare
Det var rast och jag stod och hade tråkigt. Vendela var sjuk så jag hade inget att göra. Plötsligt känner jag en knackning på min axel och jag hoppar till.
”Oj, lessen det var inte meningen att skrämma dig.” säger... Eric! Min ilska bubblar och jag vänder mig långsamt om.
”Jag pratar inte med dig!” väser jag. Han ignorerade mig.
”Jag ville bara säga förlåt.” Jag tappade hakan. Jag hade aldrig trott att han skulle säga förlåt. ”Jag vill att vi ska vara vänner, men jag vet också att du gillar mig mer än som bara vän.” Än en gång vart jag helt paff.
”Vad får dig att tro det?” frågar jag misstänksamt.
”Du skulle ju inte protestera om jag gjorde så här eller hur?” Han tog mina händer och började leka med mina fingrar. Och han hade rätt, jag slet mig inte undan och stod helt stilla och tittade på våra händer.
”Och så här.” Han tog ett steg närmare mig och jag ett steg närmare honom. Det var knappt en centimeter mellan oss nu. ”Eller så här.” Han böjde sig fram och jag lyfte huvudet och besvarade kyssen. Jag lindade armarna runt hans nacke och jag kände hans händer på min midja. Det här var fel egentligen men just nu så kändes det helt rätt.
Tillbaka till nutid
Jag kände hur det gjorde ont i hjärtat när jag insåg vad jag faktiskt hade gjort. Ulrik hade vart i koma 2 månader och nu när han äntligen hade vaknat så svek jag honom. Hur kunde jag göra något sådant. Jag märkte att Eric satt bredvid mig och jag återvände till verkligheten.
”Katherine hur är det? Vem var han?”
”Det där var min pojkvän som har legat i koma i 2 månader. Hur fan tror du jag mår?” skrek jag åt honom. Han stirrade på mig mållöst och sen sårat. Då insåg jag vad jag hade sagt. Jag borde ha sagt att jag hade en pojkvän.
”Varför sa du inget?” frågade han med tom röst.
”Jag ville men jag kunde inte, förlåt Eric men jag kan inte.” Jag kände hur rösten höll på att brista och med dom orden sagda reste jag mig upp och sprang ut från skolgården för att leta efter Ulrik. Var kunde han vara? Min mobil vibrerade och jag tog upp den. Ett sms från Ulrik.
Kate, det här blir det sista som du hör från mig. Jag orkar inte leva efter det du gjorde, jag ser inget meningsfullt med livet utan dig. Jag älskar dig fortfarande men ditt svek är för mycket. Hur kunde du? Efter allt jag gått igenom? Hur Kate? Hur? Jag älskar dig! / U <3
Nej, han fick inte ta livet av sig. Han fick inte, hur ska jag klara mig då? Jag försökte ringa men fick inget svar. Jag sprang genom stan utan att bry mig om den bultande smärtan i lungorna. Jag hade kommit ut ur stan för länge sen och var nu framme vid en klippa som stupade ner i havet. Där nere såg jag något. Eller någon. Det ljusa håret spretade och bredvid mig på klippan låg en gubbkeps.
Kommentera!!!! <3
MERA MERA MERA MERA MERA
VI VILL HA MER, VI VILL HA MER!!!!!!
As bra! MEER!!
Åhh, vad bra!! Skriv mer!! :D
7
Kommentarer
Är
Det
Nu
Lägg
Upp
Nästa
Kapitel
Gumman ;)