Kapitel 16. When the fire goes out

 ”Ulrik!” ropade jag. Inget svar. Jag såg mig om efter en väg ner till honom. Inte långt ifrån mig så såg jag en rimlig väg. Den såg visserligen inte så säker ut men det var den enda jag såg. På vägen ner så skrapade jag mig på flera stenar, jag halkade upprepade gånger och slog i mig så hårt att tårarna började rinna. Men ner kom jag iallafall och sjönk ner på knä bredvid Ulrik. Hans ögon var slutna och när jag kände på hans hand så var den iskall. Jag flyttade fingrarna till hans hals men kände ingen puls. Panikslaget så kände jag vid handlederna också men utan resultat.

Då tog jag upp mobilen och ringde ambulans. När jag fått beskedet att dom skulle komma så fort som möjligt så lutade jag mig över Ulrik, la mitt huvud på hans bröst och började gråta.

Snälla du får inte lämna mig. Snälla Ulrik. Snälla, snälla, snälla...” snyftade jag. ”Jag älskar ju dig!” När ingenting hände så reste jag mig frustrerat upp och kastade min mobil långt ut i vattnet. Jag var så arg och ledsen att jag inte ens brydde mig om att jag inte hade nån mobil längre. Saker går att köpa. Men Ulrik kan man aldrig köpa tillbaka. Hur mycket jag än försökte så skulle jag aldrig få höra hans underbara röst igen. Aldrig få känna hans beskyddande armar runt mig när jag sov. Att aldrig få somna till ljudet av hans skratt. Hans underbara skratt som hade lyst upp så många av mina dagar. Tårarna hade slutat rinna och nu fanns bara en ensam tomhet kvar. Jag tog upp en sten från stranden och tittade på den. Den var vass i ena änden och i ren frustration så drog jag den hårt mot underarmen. Huden brast och blod sipprade fram. Jag drog den fler och fler gånger på armen tills både handen och armen var röda av blod. Jag kände ingen smärta utan fortsatte på andra armen istället. När även den armen var full av rivsår och jag släppte stenen, då kom smärtan. Mörka fläckar uppstod i mitt synfält och jag kände hur benen inte bar längre. Allt slocknade. 

Tumblr_kutd2lkqaa1qa5i73o1_500_large

När jag väl vaknade igen så var jag i ett välbekant vitt rum. Jag memorerade snabbt vart jag var. Sjukhuset såklart. Jag mindes allt i detalj. Hur jag hade sett Ulrik nere vid stranden, hur jag hade skurit mig själv med en sten i armarna och hur allt hade svartnat. Jag lyfte försiktigt på armarna och såg att dom var täckta av vita bandage. Jag satte mig upp i sängen och kände efter hur jag mådde. Inget brutet, inget snurrande huvud och ingen smärta i armarna. En doktor kom in i rummet.

Jaså, du har vaknat nu.” sa han glatt. Jag nickade. ”Vad bra, hur känner du dig?”

Bra!” sa jag kort.

Utmärkt, då ska vi bara kolla några saker så kan du få åka hem sen.”

 

Någon timme senare

 

Jag stod vid receptionen i sjukhuset och väntade på att bli utskriven. Jag mådde bra. I alla fall sett från utsidan. Inuti mig kände jag fortfarande samma tomhet som innan.

Sådär vännen.” sa kvinnan bakom disken och gav mig några papper. Jag tog emot dom och stoppade ner dom i jackfickan. Sen började jag långsamt gå genom korridoren mot dörren som ledde ut till den friska luften. Men innan jag hunnit halvvägs så kom det ut en kille från ett rum framför mig. Han tittade inte åt mitt håll men en enda blick på honom och jag visste vem han var. En rutig skjorta, svart gubbkeps på huvudet och ett gitarrfodral i handen.

Ulrik?” sa jag förvånat. Han vände sig om och stirrade på mig med stora förvånade ögon.

Kate, är det du?” Jag nickade och mina ögon tårades. Likaså hans. Han ställde ner gitarrfodralet och blev stående med utbredda armar. Jag sprang mot honom och ramlade rakt in i hans famn. Hans armar slöts beskyddande runt mig och han lutade hakan mot mitt huvud. Jag kände hur mitt hår vart fuktigt av hans tårar och han viskade:

Förlåt, jag älskar dig. Snälla förlåt mig.”

Jag älskar dig också Ulrik!” snyftade jag. Men den här gången grät jag inte av sorg. Utan nu var det glädjetårar som rann nerför mina kinder. Han släppte mig och tittade mig stint in i ögonen innan han böjde ner sitt huvud och kysste mig. Hans kyssar. Dom bästa i hela världen. 

Tumblr_ma5x3es4sw1r6tr8wo1_500_large

 


kör på minst 8 kommentarer till nästa kapitel helst fler :) 


Kommentarer
Alva säger:

MER !

2012-09-11 | 22:33:42
Alva säger:

DU ÄR SÅ SJUKT BRA PÅ ATT SKRIVA!

2012-09-11 | 22:33:58
Alva säger:

KOMMER KOMMENTERA MASSA NU C;

2012-09-11 | 22:34:07
Alva säger:

PUSS

2012-09-11 | 22:34:12
Alva säger:

KRAM

2012-09-11 | 22:34:17
Alva säger:

MÅSTE

2012-09-11 | 22:34:21
Alva säger:

VETA

2012-09-11 | 22:34:24
Alva säger:

HUR DETTA SLUTAAAR

2012-09-11 | 22:34:30
Lennel säger:

Kom igen!

2012-09-12 | 12:22:12
Lennel säger:

Jag vill ha mer

2012-09-12 | 12:23:13
Lennel säger:

Mer mer mer

2012-09-12 | 12:23:41
Karin säger:

Duktig du är.

2012-09-12 | 12:24:56
Beatrice säger:

Fin blogg

2012-09-12 | 12:25:28
Hon som älskar din novell. säger:

Jo rubriken säger ju allt :)

2012-09-12 | 12:26:48
Hon som älskar din novell. säger:

Jo rubriken säger ju allt :)

2012-09-12 | 12:26:49
Doris säger:

Fint

2012-09-12 | 12:27:35
Sandra säger:

Lägg upp mer snälla ;)

2012-09-12 | 12:28:22
Jennifer säger:

Du är så grymt bra!!! :) mer snälla!!

2012-09-12 | 17:39:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback