Epilog
Epilog:
Dom två flickorna springer runt på den stora blomsterängen och försöker fånga varandra. Så slående lika är dom att man bara på nära håll ser skillnad på dom. Deras små ben hinner inte riktigt med i tempot som dom egentligen vill springa i och då och då faller dom omkull. Men snart är dom små flickorna uppe och springer efter varandra igen. Själv sitter jag på en trädstam ett tiotal meter ifrån dom. Flickorna skrattar. Skratten som är lika vackert som deras mammas skratt en gång var. Det är tre år sen. Tre år sedan alltting hände. Tre år sedan jag förlorade henne. Smärtan finns fortfarande kvar, långt inne i mig gömmer den sig. Det kommer att komma en dag då dom två flickorna kommer att få veta vad som hände deras mamma. Men det är långt kvar till dess. Dom två flickorna har nu lagt sig ner bland blommorna mitt ute på ängen. Jag reser mig upp och springer bort till dom. Och när jag ser dom ligga där, hand i hand, så ser jag henne. Jag ser henne i dom. I utséendet, i personligheten, i allt. Det är som att hon är här. Precis här och vakar över oss som en skyddsängel. Jag sätter mig ner i gräset. Flickorna sätter sig upp. Dom tittar på mig och ler. Två små änglaleenden är det. Jag ler tillbaks och lyfter blicken mot himlen. En lätt bris drar över ängen och dom två flickornas hår blandar sig med varandra. Det är i början av september; sommaren går mot sitt slut. Och snart, snart kommer hösten vara här.
så nu är jag äntligen klar, två år sen jag började och nu är jag äntligen klar. artade sig till en bok som jag förmodligen kommer ge ut. tack alla som har stöttat mig!! :) <3
Love xoxo